Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anna och religion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANNA OCH RELIGION
Den som bäst förstod oss alla tre var Hilma Borelius, som nu besökte
oss och genast fann att Gideon passade i vad hon kallade »Ert fina elit-
hem, där jag icke vill se vilken herre som helst... Tack för sist! Det var
så rart hos er, fast det kändes att du hade sorg. — Jag är inte ängslig för
dig numera. Nu tål du nog vid att mycket ramlar... Du får ej bli bitter.
Du kan ej bli det nu?»
Vårterminen 1905 hade vi, både Anna och jag, att ordna för en
Englandsresa till sommaren. Jag hade — första och enda gången i mitt
liv — fått ett statens stipendium, om också bara på 300 kr. Det kom från
»anslaget till lärda verks utgivande» och gällde avslutandet av mina studier
på engelska riksarkivet, som jag nu framförde till år 1809. Anna hade
också fått ett stipendium, fast på hela 800 kr, och från Fredrika Bremer-
förbundet för att studera Englands organiserade kvinnosaksarbete, varom
hon sedan skrev en längre, ganska kritiskt hållen redogörelse för Dagny.
Jag startade strax efter skolans slut, men reste då först till Lyckeby,
där min syster Ida nyss förlorat sin vän, den unge prästen, som dött för
egen hand på grund av överansträngning. Eljest upptogs dagarna i Lyckeby
mest av samtal om »det norska bråket». Men varken jag eller friherrinnan
Alströmer, som dock levat mycket i politiska kretsar, hade någon tanke
på att norrmännen skulle göra allvar av sina hotelser, och i Köpenhamn
kom katastrofen den 5 juni över mig som en fullkomlig överraskning —
ett exempel bland många på svenskarnas bristande blick för broderfolkets
psykologi.
Anna och jag stannade i Münster över pingsten för att studera de gamla
medeltidskyrkorna och i Amsterdam för att se Rembrandt.
I London inackorderade vi oss på ett pensionat vid Earl’s Court Road,
som var mycket besökt av skandinaver, särskilt svenskar. Genast vid
inträdet till den första middagen frapperades jag av att värdinnan, Miss
Edwards, som i sin ungdom vistats mycket i Sverige och funnit det »very
exciting», hade placerat alla herrarna på ena sidan om bordet och alla
damerna på den andra. När jag frågade om detta blivit sed i England,
fick jag till svar, att hon hade observerat att svenska herrar aldrig ville
tala med damer. Den historien har jag ofta inlett kvinnosaksföredrag med,
tills den en gång föranledde en rundfråga i tidningen »Husmodern». Och
då bekräftade de tillfrågade männen den engelska värdinnans uppfattning,
fast de ofta gav skäligen klumpiga orsaker därtill. En förklarade osminkat
att det inte lönade sig att berätta s. k. pikanta historier för damer, en an-
nan att han inte kunde tala så fint som damer fordrade, men en tredje
sade, inte utan skäl, att man aldrig kunde tala sakligt med damer.
Den underliga placeringen hindrade emellertid inte trevnaden i den
därvarande svenska kolonien. Där fanns ett par tjänstemän från svenska
legationen och konsulatet, Tottie och Cederlöf, en mariningenjör Rund-
189
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
