Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anna och religion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANNA OCH RELIGION
i Kristiania, Lyder Brun. Han gjorde på mig samma nobla och rogivande
intryck som förut, och vi aktade oss bägge sorgfälligt att komma in på det
som väl dock mest av allt sysselsatte våra tankar, nämligen unionsbryt-
ningen. Den saken följde jag i Svenska Dagbladet, som dagligen sändes
till oss. De engelska tidningarna var naturligtvis dåligt underrättade
i unionsfrågan, och de engelsmän jag råkade var vanligen liberala och
gillade Norges strävan efter home. rule. Att England haft sin hand med
i spelet var tydligt av vissa uttalanden, såsom den för norrmännen nog
en smula generande välkomsthälsningen till »vår konungs unge skydds-
ling», som det rent ut hette i en ledare i Daily Telegraph.
Sommaren 1907 råkade jag i Grebbestad en kvinnlig stadsfullmäktig
från Kristiania, som jag lyckades grundligt skrämma upp genom att fråga
henne vad Norge egentligen hade vunnit på unionsbrytningen. Den hade
ju bara befriat norrmännen från ett mycket lindrigt beroende av en
alldeles ofarlig makt som Sverige, för att i stället föra in dem i ett
fullständigt beroende av en stormakt sådan som England. Hon tycktes
totalt okunnig om den hjälp England gett Norge vid unionsbrytningen
och blev förfärad, när jag citerade Daily Telegraphs ord. »Det har aldrig
stått i en norsk tidning», utbrast hon naivt.
En viss otålighet att själv få göra någon nytta rörde sig också inom
mig, desto starkare, som jag visste att professor Hjärne just då befann
sig i London för detta ändamål. Konsul Ekman, fröken Milows gynnare,
sökte förmå mig att skriva en unionsbroschyr. Och en dag blev jag
uppsökt av en äldre engelsk journalist med delvis svensk härstamning,
Barnes Stevéni, som ville förmå mig att skriva för vår sak i den engelska
pressen. Hade inte rötmånadshettan och Londonsotet gjort mig alltmera
trött och om inte mannens lite ovårdade och framfusiga väsen gjort mig
misstänksam, skulle jag ha uppsökt Hjärne i denna sak. Nu nöjde jag
mig med de underrättelser jag kunde få av vår svenske legations-
sekreterare, min förre kamrat under Uppsalatiden, Harold Bildt. Jag var
förvånad att finna honom så liberal, trots sin rätt långa diplomatiska
karriär i både Lissabon, Madrid och Washington. Han var mycket ledsen
över »mandarinstyret och punschpatriotismen» i Sverige, men glad över
skilsmässan från Norge, som han hoppades skulle ruska upp oss betydligt.
Norge, där han också en tid varit bosatt, ansåg han diplomatiskt oskadligt,
»och det är ju väl det», skriver jag, »ty den största faran vore väl
möjligheten av norska trakasserier mot oss med främmande länder».
Sista veckan i juli lämnade Anna och jag England. I Norrköping möttes
vi av underrättelsen om myteriet på Sveaborg och allmän oro i Finland.
Till hösten flyttade fru Roth, och Anna övertog hushållet med ett
hembiträde. I oktober disputerade Gideon och blev docent i dialektlära på
en avhandling, som gjorde honom till den främsta auktoriteten på de
191
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
