Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En parentes om München och Gagnef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
en tyst överenskommelse, att man icke skulle låtsa om detta för fadern.
Motviljan mot katolicism var då så stark i Sverige, att man fruktade, att
det skulle skada hans ställning. För Ellens djupt religiösa läggning blev
detta bestämmande : både hennes äktenskap och offentliga verksamhet med
dess egendomliga blandning av romantik och realism måste ses i ljuset
härav.
Redan under vår första korta bekantskap lärde jag känna henne både
från hennes hurtiga och från hennes asketiska sida. Katolicismens speci-
ella art av pietism, mystiken, uppträder endast i det inre livets avskildhet,
och med mina barndomsintryck av protestantisk pietism hade jag ofta svårt
att fatta hur en ung flicka som dansade kunde ha en så intensiv erfarenhet
av vad medeltidens fromma kallade »unio mystica» — föreningen med
Gud. Ellen sade mig inte rent ut, att hon var katolik, men hela den
själsliga atmosfären kring henne var katolsk, och i min utpräglade protes-
tantism kände jag mig ibland en smula förbryllad av hennes religiösa
utveckling.
Att hon verkligen var katolik, fick jag inte veta, förrän under en flitig
brevväxling, som uppstod, medan hon vistades i en katolsk familj i Tysk-
land. Men det störde inte vår vänskap. Sedan min barndom i en prästgård
på landet hade jag ett både kyrkohistoriskt och estetiskt färgat intresse
för vad en protestant kunde kalla religiösa »kuriositeter», och det var
med blandade känslor av överlägsenhet och beundran jag såg på Ellens
asketiska läggning. Särskilt glömmer jag aldrig den översvallande
romantik jag erfor, då hon en gång gjorde korstecknet över min panna.
»Det är som om man vore bland de första kristna i katakomberna»,
utbrast jag, och blev ganska förbluffad, när jag fick till svar: »Ja, sä
känner vi oss nog ibland här i Sverige.»
Vi hade emellertid inte många dar att vara tillsammans på : jag skulle
till mitt hem i Västmanland och hon skulle med mor och syster till vänner
i Tyskland. Och nu började en serie översvinnliga brev. Vi levde ännu
i det högst förandligade ruset av vår studentfest, där jag hållit tal om
studentmössan som symbol, och Ellen skriver i sitt första brev: »Må vi
städse vara vita mössan värdiga, och må vi sträva att bilda ett nytt ungt
Sverige, var och en på sin plats i livet, den ena som familjemoder, den
andra som lärarinna, ja alla som kämpar för sanningen och ljuset! Från
kvinnan som ju i familjen har så stort inflytande, måste förändringen
även utgå», tillägger hon förnumstigt.
Så allvarsamma är breven naturligtvis inte alltid, även om hon kan ha
sina sorgsna stunder bland de nya vännerna, som bl. a. roade sig med att
narra i henne rhenskt vin, vilket skaffade henne huvudvärk —
överansträngd som hon var efter examen. Hon längtade efter en smula
ensamhet och fann, att »Egyptens köttgrytor» inte var så bra. Egentligen
206
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
