Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En parentes om München och Gagnef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN PARENTES OM MÜNCHEN OCH GAGNEF
Hennes yngste var vid den tiden endast fem år, och när de fem pojkarna
tillsammans ställde till upptåg, var det inte just lätt att föra ett allvarligt
samtal. De äldsta var ett par godlynta och språksamma gymnasister, som
nyligen varit i den berömda jesuitanstalten i Feldkirch i Österrike, dit
bajerska katoliker ofta sände sina pojkar och där de fick god träning
även i sport och slöjd. Om morgnarna väcktes jag ibland av att de steg
upp kl. fem för att hinna tjänstgöra som korgossar vid 6-mässan i ett
närbeläget kapell, innan de gick till skolan. De hade själva valt det
utan någon påtryckning från föräldrarna, och jag skulle vilja se den svens-
ka pojke som frivilligt kunde åtagit sig något dylikt... Över huvud taget
var deras mor ängsligt rädd för att i religiöst avseende utöva tvång på
barnen, och fast hon nog alltjämt hade längtat att få sin äldste son till
präst, skrev hon en gång till mig, att hon själv alltför mycket lidit under
följderna av att ha vuxit upp i en enda tanke — klostertanken — för att
hon det ringaste skulle våga inverka på ett barn. När han sedan själv
kände kallelsen, förmådde hon honom först att läsa filosofi ett år vid
Münchens universitet, för att han skulle hinna betänka sig.
Albert Ammann tog studentexamen 1910, samma år som min elev Maja
Cronquist, och under familjens besök i Stockholm den våren roade det
mig att här uppe hos mig sammanföra de bägge nybakade, som båda
skulle bli teologer, fast den ena skulle bli katolsk präst och den andra
protestantisk kristendomslärare. I början tittade de naturligtvis på
varandra som ett par underliga djur, men när jag varit ute i köket ett
tag for att laga te fann jag dem ivrigt jämförande sina grekiska kurser:
den tyska gossen kunde naturligtvis inte tro, att den svenska flickan hade
läst lika mycket grekiska som han. Nästa gång de råkades hos mig,
tjänstgjorde han vid katolska kyrkan på norr och hon var teol. kand.,
men då lyssnade han med mycken respekt till vad hon berättade ur sina
religionshistoriska kurser, där han som katolik inte hade kunnat få någon
undervisning.
Av Ellen Ammanns övriga barn är nu två ingenjörer och två affärs-
män, och av dem alla hade hon glädje. Den enda dottern är fil. doktor
i det ämne som hennes mor en tid studerade vid Münchens universitet,
nämligen nationalekonomi, och är även rektor för ett socialpolitiskt
institut i München, grundat av hennes mor.
Ellen var vid mitt besök trettiåtta år gammal och var redan på väg
mot höjdpunkten av sin verksamhet för Bajerns Katolska kvinnoförbund
som hon grundat 1904 och vars ordförande hon var. Redan på 1890-talet
hade hon börjat intressera sig för de radikala kvinnornas rösträttskrav,
och fast hon själv tills vidare måste nöja sig med arbetet i en katolsk
skyddsförening för unga flickor, lyckades det henne att där utbilda den
sedan så kända »Järnvägsmissionen», vars medlemmar åtog sig att vid
14—Trotsig och försagd. 209
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
