Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kring religiösa problem 1910—1912
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRING RELIGIÖSA PROBLEM 1910-12
kända fakta rörande de värsta var för mycket för den prästerliga ömtåligheten, och
mötet beslöt på ett hemligt sammanträde att icke trycka nekrologerna för året.
Sådant kan komma lekmannen att förlora tron på den svenska kyrkans reform-
duglighet. I alla händelser måste hoppet därom helt och hållet rikta sig på de unga.
Skall konstågstanken utmynna i vaga uppbyggelsetal och korsfararna själva
förslöas, eller skall den visa sig vara det unga vinet, som måste spränga de gamla
läglarna och skaffa utrymme åt de personliga krafterna inom Sveriges statskyrka?
I början ådrog mig dessa artiklar icke någon obehaglig ryktbarhet
utan skaffade mig en viss respekt. Fries beklagade den diskussion de
gav anledning till, men Söderblom sade leende, att jag råkat få ett slags
auktoritativ ställning inom kyrkan. Detta visade sig, då jag i slutet av
juni deltog i två olika religiösa möten. Det ena var ett gymnasistmöte
på Lundsberg, där flera bland mina nybakade studenter var med och
där jag höll två olika föredrag, ett om Fredrika Bremer som kristen
personlighet och ett om Geijer som politiker.
Jag hade egentligen inte obetingat glatt mig åt mötet : »Jag söker
preparera mig mot den religiösa övermättnad, som på dylika möten ofta
kommer mig att vilja ’stå på huvudet och svära’», skriver jag till
Kerstin Wall. »Jag får då ofta en längtan efter det intensivt världsliga
som är mycket besvärlig.» Mina farhågor visade sig emellertid ogrundade
vad stämningen angick, och det enda störande var Västeråsbiskopen
Lövgren, som hade gett ett mycket försåtligt svar på ett påstående i mina
artiklar och nu utan att vara inbjuden helt oförmodat anmälde sin ankomst
till vårt möte. Han hade bemött min förebråelse mot prästmötet i Västerås
med att de tryckta protokollen utvisade, att det av mig nämnda beslutet
aldrig fattats, fast jag genom några prästerliga deltagare i ett hemligt
sammanträde visste varför nekrologerna uteslutits vid tryckningen. I alla
händelser avlopp biskopens besök någorlunda smärtfritt, och under en
utfärd, då vi satt på gungbräden i en stor pråm, konverserade vi flitigt
om allt mellan himmel och jord, utom just vår strid. »Jag har aldrig
så medvetet lagt an på en karl förr», skriver jag, »allt för mötets skull
naturligtvis. Flickorna riktigt tackade mig för det.»
Mitt bästa minne från mötet var Natanael Beskow, som jag där för
första gången kom i personlig beröring med. Med honom talte jag äntligen
ut mina funderingar i Kristusfrågan, som han sedan skulle behandla på
ett följande teologiskt-kyrkligt möte i Örebro den 28 juni, och därvid
fann jag att vi teoretiskt stod förunderligt lika. Skillnaden var att Beskow
trots sin fullkomligt dogmfria ståndpunkt ändå från sitt pietistiska fäderne
hade ärvt den personliga Kristuskärlek, som han hade gemensam med
Pontus Wikner och som jag alltid haft så svårt att tillägna mig.
Strax jag kom till Örebro yttrade Sam. Fries : »De lär ska vilja
tvinga dig till offentlig avbön för dina artiklar», och angreppet kom
verkligen i form av ett — för övrigt vördnadsfullt hållet — anförande
235 ’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
