Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historiskt författarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
och hemmet», utan i verkligheten ännu i dag är den längsta levnads-
teckning vi äger över Järta och att den till största delen vilar på
forskning i otryckta källor. Karl Nordlund kallar den också i Stockholms-
Tidningen »ett duktigt arbete, där mycket av nytt intresse är hopfört».
— Vid denna tid befann jag mig dock redan i utförsbacken av min
medelålder och hade inte längre trettiotalets längtan kvar att bli historiker
på allvar. Detta är den verkliga förklaringen till att jag lät ett så sällsynt
tillfälle att skriva ett standardverk i vår på historiska biografier så fattiga
litteratur gå mig förbi. Men denna brist på mod hade naturligtvis inte
så litet att skaffa med att jag fortfarande, trots mitt deltagande i Historiska
föreningen, inte hade tillräckligt förtroligt umgänge i historikerkretsar.
Ett sådant umgänge skulle jag dock helt och hållet själv ha fått lov att
skaffa mig. Vad som sipprat ut både från medicinarkretsar i Stockholm
och från de allra senaste åren i Uppsala kastar inte heller ett obetingat
hoppfullt ljus över svenska manliga akademikers tillmötesgående mot de
kvinnliga vid Uppsala universitet. Naturligtvis är det här den manliga
mindervärdeskänslans rädsla för kvinnlig likställdhet, som nu oupphörligt
sticker fram huvudet : om manligheten inte kan fördra detta, så visar den
ju endast att den inte är så säker på sig själv! Skada bara att på detta
sätt så många möjligheter till intimt samarbete mellan män och kvinnor
skall gå förlorade i vårt land. I själva verket har jag aldrig rönt någon
full förståelse från mina manliga kamraters sida. Med nutidens yngre
män är det däremot en helt annan sak — med dem kan jag känna mig
hemmastadd.
Men Hjärne då, som jag sorgfälligt skickat alla mina arbeten till?
Ja, han lär ha sagt till ett par av mina manliga kamrater, att »om hon
fortsätter så där, så kanske hon kunde bli docent». Men han sade det
aldrig till mig själv, och när jag fick höra detta yttrande var det redan
för sent. Då hade för övrigt »die Lust zum Fabulieren» redan kommit
över mig, och han fick till sist anledning att om min roman »Sin fars
dotter», där han själv är min far, säga: »Hon har förstått mig mycket
bra.» Tyvärr kan jag inte säga detsamma om honom. Då hade Stavenow
förstått mig vida bättre — han som efter utgivandet av min första roman
utbrast, att han förstod om historien i längden blev mig för torr — man
måste ha något annat också. Och den som någon sällsynt stund blivit
benådad med att höra Ludvig Stavenow improvisera egna kompositioner
på piano, den förstår vad detta andra är för honom.
258
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
