Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungdomsliv och skönlitterärt författarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
stämning, som ögonblickligen gav utslag i poesi. Detta sammanhängde
dock med en annan sak. På Fredrika Bremer-förbundet hade vi länge
talat om att femtioårsminnet av Fredrika Bremers död nära årsskiftet
1865 borde firas med en nyårsvaka på Musikaliska akademien 1915, och
på denna fest skulle man naturligtvis också ha en kantat. Den tanken
lämnade mig sedan ingen ro, och under en vandring i Lilljansskogen ljöd
plötsligt för mig ett par versrader, som jag visste mig aldrig ha hört
någonstans :
»Lyss till de flämtande andetagen av en värld, som förkvävs i blod !»
I det ögonblicket blev jag medveten om att den dova orostämningen, som
fanns hos de flesta under kriget, rörde sig även inom mig, fast jag dittills,
egendomligt nog, lyckats undantränga den. Den versraden hade sedan
aldrig släppt mig, men vid underrättelsen om att Annas barn nu skulle
införas i denna förvridna värld, blev den till en fullständig dikt, som
jag omedelbart måste skriva ned liksom efter diktamen från högre ort.
Gamla självförebråelser för försummelser och hårdhet gentemot Anna
tog sig här uttryck i krigsskildringens realism och hat mot våldet, och
jag som alltid haft svårt för att gråta fann mig nu skrivande under
tårar. Så kom middagsbud, men lyckligtvis var jag den dagen ensam,
så jag kunde ta med mig papper och penna till det dukade bordet. Och
nu inträffade det komiska, att jag åt med god aptit, medan tårarna
trillade ned i körsbärssoppan. Jag var så medveten om det hysteriska
och löjliga i situationen, att jag kunde skratta mitt under gråten.
Nu drar skräcken ut över världen
högt på sin blacka, pansrade häst,
sliter gubbar och barn från härden
bort till trollenas blodiga fest.
Den, som inte hans ritt kan följa,
släpas ined tills en rem går av,
och barmhärtiga korpar hölja
med sin likskrud hans öppna grav.
Nu är den eviga Fimbulvinter —
vill du finna ditt hem, så sök !
Här, där hoven mot kroppar slinter,
här går vägen mot Ragnarök.
Fåfängt vi samlats att vänta dagen —
svart står nyårets gryningsflod ;
lyss till de flämtande andetagen
av en värld, som förkvävs i blod !
Det vilar i slottet och parken
en svepning av nyårssnö —
det är som den brudklädda marken
260
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
