Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungdomsliv och skönlitterärt författarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNGDOMSLIV OCH SKÖNLITTERÄRT FÖRFATTARSKAP
väl visste att borgfrun skall dö.
Hon väntat i år av längtan,
hon väntar vid midnattslag,
att riddarn i kolsvart rustning
skall hämta henne en dag.
Hennes liv var ett korståg kring landen
en soldröm av jubel och strid,
de fångna hon löser ur banden,
de kämpande bjuder hon frid.
Nu vilar borgfrun, den späda,
sin blick på falnande glöd,
välkomnar med vita händer
Guds härold, riddaren Död.
»En gryningsstrimma skymtar jag,
vad lider morgonväkten?
Skall ej en glädjens nyårsdag
gå upp för fria släkten?
Din åsyn världen mist,
Du starke Herre Krist,
och utur djupen ropar jag:
när kommer Du med fridens lag?»
Nu kom Guds härold ridande
på fridens vita häst
och bar från fröjd och lidande
Hans barn till nyårsfest.
Och när vi blicka trevande
emot din trygga hamn,
du räcker ljus, och levande,
mot oss en öppen famn.
När jag hunnit till kantatens psalm, som självklart kom att gå på
melodien »Jag går mot döden...», kände jag lättnad, men här finns
ångeststämningen dock — helt ohistorisk — kvar över Fredrika Bremers
i verkligheten så ljusa dödsbädd. När jag sedan genast skickade av dikten
till Anna, visste jag inte alls, om den skulle kunna duga till nyårsvakan,
efter vilken den sedan fick sitt namn : »Jag begriper inte mycket — bara
att jag vill försöka hjälpa dig», skriver jag, och Annas stora glädje
över versen gjorde den till en befrielse för oss båda. Sedan gick jag
strax ned till Sigrid Leijonhufvud för att höra om det var poesi. Hon
satt med huvudet i händerna och sa, att det var både »starkt» och
»vackert», mest dock det första, och trodde, att Maria Schildknecht bäst
skulle kunna läsa det på festen. Några dagar senare skriver jag:
Ja nu vet jag, att den är ren poesi, ty nu har K. J. sagt: »Den är förtjusande, och
jag är så tagen av den.» De orden berodde icke på någon då särskilt välvillig stäm-
ning mot mig i allmänhet, men rösten lät helt högtidlig och vacker, när hon sa det,
och jag är glad, att hon får vara stolt över mig; hon har ju så mycken del i det
estetiska hos mig... Det känns helt underligt att så där plötsligt bli avslöjad ty
2ÖI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
