Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungdomsliv och skönlitterärt författarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNGDOMSLIV OCH SKÖNLITTERÄRT FÖRFATTARSKAP
Herthas redaktör, Ellen Kleman, och hennes syster Anna, som var ord-
förande i Stockholms rösträttsförening.
Själv är jag numera mycket medveten om det delvis konstlade, retoriska
och schablonmässiga i de flesta av mina verser från denna tid — inte
minst kantaten. Däremot tycks K. J. egendomligt nog inte ha märkt hur
mycket jag just de åren varit påverkad av den då aktuella Finlandsskalden
Bertel Gripenberg, vilket naturligtvis medfört en förenkling, synlig
åtminstone i vad jag kallat »Stigmansvisorna». Hur mycket dessa dikter,
trots sin vildmarksförklädnad, hade med mig själv personligen att göra,
var naturligtvis fullkomligt främmande för båda mina experter.
Att min lyrik slutligen utmynnade i romaner berodde kanske delvis
på den för varje författare naturliga längtan att publicera — jag vågade
inte trycka mina verser, och även ur förläggarsynpunkt var det lättare
att få trycka skönlitterär prosa. Den första av mina romaner är direkt,
om också länge omedvetet, inspirerad av en elev, som efter sin förtidiga
död från fem barn 1936 alltjämt står för mig som det ljusaste minnet
från hela min långa skolverksamhet. I hennes gestalt koncentrerade sig
för mig all den poesi jag mött i ungdomsrörelsen. Det var också på ett
gymnasistmöte som hon, 19-åringen, blev medveten om det inflytande
hon redan under ett år omedvetet haft över mig.
Mötet hölls 1918 på Fogelstad, och till Elisabeth Tamms vänliga
inbjudan dit hade jag direkt medverkat. Det var detta möte, som gav
mitt religiösa liv en riktning mot Kristusgestalten som jag dittills aldrig
erfarit, och som delvis vuxit fram ur min elev Lisa Olssons omedvetna
inflytande. Hon var dotter till en byggmästare i Vasastaden, vars
matematikanlag hon hade ärvt. I skolan lät hon mycket litet höra av
sig — en gång efteråt sade hon mig, att hon valt reallinjen för att inte
behöva ha så mycket att göra med sitt eget själsliv. Kamraterna och jag
märkte i alla fall den lugna självklarhet som låg i hela hennes väsen.
Hon var vacker som en madonna, och hennes närvaro medförde ett
slags helgd, som ofta hejdade mig, när jag var frestad att berätta flabbiga
anekdoter under lektionerna. Och ändå var hon allt utom högtidlig och
hade ofta en liten glimt av okynne i ögonen. Hennes familj var musikalisk
och pianisten Märtha Olsson hörde till närmaste umgänget. Fadern och
brodern spelte fiol, och själv hade hon en mjuk sångröst. Strax före
julen 1917 måste hon undergå operation för en kräftsvulst i vänstra
bröstet. Detta berättade hon emellertid med en sådan ro som om det
gällt att få stanna hemma från skolan en dag. När hon sedan då och då
skulle ha röntgenbehandling och därvid måste vila ett par dar, brukade
jag ibland hälsa på henne, eftersom jag inte trodde att hon hade lång
tid kvar. Hennes lärarinna i fysik, lektor Eva Ramstedt, docent i
radiologi vid Stockholms högskola, hade en gång frågat professor
263
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
