Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungdomsliv och skönlitterärt författarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNGDOMSLIV OCH SKÖNLITTERÄRT FÖRFATTARSKAP
det nog aldrig så helt med vilan denna sommar, eftersom jag hade tre
artiklar att skriva förutom Daniel Malmbrink, som jag dock först de
sista dagarna tog itu med. Men nog hann jag också sällskapa med min
lilla konvalescent, som snart kunde både cykla och bada med mig. Och
vi var inte heller utan sällskap. Utom Björkquists,’som med mig disku-
terade både kyrka och politik och Stiftelsens framtid, fanns där ett par
unga kvinnliga fil. magistrar, Malin Ribbing, sedermera Adell, och Ebba
Key-Äberg, slutligen biskopinnan Ysander, som ofta höll seanser med
oss vid brunnen i Rosengården. Småningom gjorde vi utflykter med
cykel och båt till Ekolsund och Skokloster, men vi kunde också, ställa
till kafferep på riktigt kaffe, som jag fått av mina släktingar vid engelska
legationen, där man naturligtvis hade tillgång till alla slags varor. Bakel-
serna var av den sort, om vilken Uppsalakvickheten brukade säga att man
borde ha vedkort till dem, eftersom de mest innehöll cellulosa. Maten
var så god den kunde vara under första världskriget, då vi egentligen slet
ont och jag under 1918 minskade 14 kg, vilket gjorde mig härligt lätt
på cykel.
Med uppkomsten av min första roman förhöll det sig på följande sätt.
Ellen Ammann hade alltid hållit ett slags längtan till katolicism vaken inom
mig. I Öregrund hade jag juli 1917 haft med mig en massa engelska
romaner, nämligen av R. H. Benson, ärkebiskopens av Canterbury son,
som i början av seklet hade blivit präst i katolska kyrkan efter att flera
år ha varit »anglokatolik». Hugh Benson, vars mor jag hade hört på en
kongress i London, hade dött just vid krigsutbrottet 1914, då han skulle
ha gått ut som fältpräst. Han var överansträngd av författarskap och
själavård, men det finns både konstnärlighet och psykologisk blick i hans
romaner, fast han skrev dem huvudsakligen i propagandasyfte. Min
beröring med Ellen Ammann och min brytning med en elev 1917 samman-
smälte slutligen till fantasier om en svensk präst, som under katolskt
inflytande i England blir frestad att lämna sin egen kyrka. Planen att
skriva en bok på grundvalen av prästens efterlämnade papper dök upp
i mig, när jag vid fyratiden en natt i Uppsala i oktober 1917 blev väckt
av min lilla guddotters skrik i rummet bredvid. Och när jag sedan
i februari följande år anförtrodde saken åt Hilma Borelius, ansåg hon
planen för god att inte tas upp på allvar.
Jag började också skriva redan den 8 februari, och sedan tog boken det
mesta av mina tankar, ända tills jag, med mycken undran över vad den
egentligen kunde vara för något, lämnade in mitt manus till Norstedts
den 21 september. Nu behövde jag heller inte längre skriva lyrik — här
fick jag den för mig naturligaste utlösningen av både mina teologiska,
personhistoriska och psykologiska intressen i den självbiografiska diktens
form. Detta slags författarskap roade mig mer än något jag förut varit
265
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
