Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungdomsliv och skönlitterärt författarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
skåpet». Sigrid Leijonhufvud ville ha titeln ändrad till »Daniel och Carry»,
vilket nog ur förläggarsynpunkt hade varit den bästa — och säkerligen det
sannaste. För övrigt undrar jag om detta, att mitt intresse för Carry är
större än mitt intresse för Daniel, är ett tecken till att jag verkligen börjar
kunna gå upp i intresse för en annan. En stor missräkning var dock att
»Biskopen» inte fick bättre press — Österlings vaga recension i Sv. D.
kom först våren 1925.
Min hälsa försummar jag naturligtvis inte. På morgongymnastiken får
jag en dag beröm för en svår ryggrörelse — antagligen i stegen — och en
majmorgon cyklar jag kring Ladugårdsgärdet i en timme »i dämpad sol
med Corotstämning» — passar då också på att vara inne i engelska kyr-
kan, som stod öppen redan vid sjutiden.
Under allt detta skriver jag — även under resor i Skåne och Väster-
götland — ganska flitigt på en lärobok i statskunskap, som Norstedts lovat
ge ut, och har för den saken diskussioner om Hjärnes statslära med profes-
sorerna Tunberg och Edén.
1924 då jag gav ut min sista roman, »Biskopen», kom jag tillbaka till
mitt historiska skriftställarskap, denna gång i franska revolutionen, som
ju på det närmaste sammanhängde med min specialitet i svensk historia,
det gustavianska tidevarvet. En dag i slutet av vårterminen uppsöktes jag
i skolan av riksarkivarien Almquist, som bad mig för denna del med-
verka i den under hans ledning på Lindblads förlag i Uppsala startade
»Världshistorien, skildrad i dess kulturhistoriska sammanhang». Som jag
just då på middagen skulle fara till Södertälje för ett föredrag, följde
han mig till stationen, vilket tycktes anstränga honom en smula, fastän
han var tio år yngre än jag. Då jag redan hade ett par andra beställ-
ningar, framför allt en mycket vidlyftig recension för Historisk Tidskrift
av John Landquists levnadsteckning över Geijer, blev det först 1925 på
hösten som jag på allvar kastade mig in i franska revolutionshistorien.
Samarbetet med riksarkivarien blev inte fullt friktionsfritt; trots förlagets
löfte om kulturhistorisk betoning sökte han smyga in så mycket krigs-
historia i mitt manus som möjligt. Men arbetet intresserade mig, och höst-
terminen 1926 fick jag rent av anställa vikarie för en del av mina lek-
tioner för att hinna med författarskapet. Jag blev sålunda färdig först 1928
och fick med ett enda undantag en enhälligt god press. 1936 utgav jag
också en idéhistorisk essäsamling, »Revolution och religion», med studier
över Robespierre och Grégoire, frimurare och jakobiner.
Då hade jag tre år förut publicerat ett historiskt arbete av annat slag,
nämligen »Den svenska kvinnorörelsens historia» (33), sedermera kom-
pletterad genom en Verdandiskrift 39, där jag kunde notera den efter min
uppfattning viktigaste av alla svenska kvinnosaksreformer, nämligen den
270
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
