Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungdomsliv och skönlitterärt författarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNGDOMSLIV OCH SKÖNLITTERÄRT FÖRFATTARSKAP
»sakligheten» var en fördel, Ruben Berg satte boken i rangklass med
den engelska romantypen, och lovordade min kännedom om England.
Gladast var jag åt Carl R. af Ugglas’ recension i Göteborgs Dagblad.
Han var både konsthistoriker och skald och måste bättre än de flesta
förstå att bedöma det konstnärliga värdet av min bok. Jag fick urklippet
mig tillskickat till Wilhelmina i Lappmarken och minns hur jag på hotel-
let vid två kombinerade, synnerligen usla elektriska lampor endast med
svårighet kunde läsa recensionen. Ugglas hade bättre än jag själv kunnat
sammanfatta boken i äkthetens problem och uppfattat Daniel som Peer
Gynt. Beundransvärt träffar han prick i att Eleanors svårfattlighet beror
på att hon är sedd ur Daniels synpunkt. Han har därför också bättre än
någon annan förstått allvaret i Daniels Kristusupplevelse, och det var jag
lycklig över, sedan Klon och Jeanna Oterdahl begrep så litet. Egentligen
var det hela komiskt : jag slungar ut min självbekännelse och vet inte
alls om det är skönlitteratur eller ej, och så får jag av en kännare höra,
att jag gjort »ett ypperligt psykologiskt konstverk med en förbluffande
färdighet i handhavande av min konsts medel».
Om min andra roman, den rent självbiografiska »Sin fars dotter», som
fick onådig kritik på kvinnosakshåll, därför att de kvinnliga studenterna
i Uppsala kände sig träffade, kan jag fatta mig kortare. Den kom ut hösten
1920 och föranledde till och med en ganska het diskussion på Kvinnliga
studentföreningen, där dåvarande teol. stud. Ester Laurell, sedan rektor
för Wallinum, tog den i försvar mot angrepp från fil. kand. Asta Kilbom,
som nu är professor i Oslo. Jag kom just från en middag hos Söder-
bloms, och ärkebiskopen själv följde mig till porten. De kvinnliga i Lund
lär inte alls ha haft något att anmärka mot denna bok, som också gick i
två upplagor. Den lär nog ännu alltjämt vara den enda mera psykologiska
skildring av våra tidigare studentskor, och jag har redan nämnt att jag
bland annat haft en dagbok av en bland mina elever att gå efter.
Mitt författarskap under åren 1923—24 dominerades huvudsakligen av
romanen »Biskopen», fortsättning på »Daniel Malmbrink». Hjältinnan,
Carry, var fullständigt kalkerad på min elev Anita Nathorsts brev, som
jag redan 1921 börjat excerpera — för att få mera levande dialog. »Andra
författare är kanske bättre lyssnare och har bättre minne», skriver jag,
»men i begåvning behöver jag inte vara sämre för det.» Jag hade »över-
dådigt roligt» med detta, men är inte okritisk mot Carry — har i hennes
brev hittat tirader t. ex. »underligt stilla och sval ro», som passar för
Barbro Grönmanstypen. En prosadikt med orden : »nu ser jag mening i
gåvan», finner jag »söndagsskolemässig». Hade också hjälp med min bok
av Anna Lenah Elgström, som ömsom kritiserade och gillade mig både i
manuskript och korrektur — »dock kanske mer min person än författar-
269
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
