Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frågan om kvinnliga präster. Anita Nathorst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅGAN OM KVINNLIGA PRÄSTER.
ANITA NATHORST
Iå det hela taget hörde tjugotalet till de lyckligaste skedena
i mitt liv vad beträffar offentlig verksamhet. Det emotionella livet var
däremot inte lika lugnt och jämnflytande: under nästan hela perioden
1920—34 var jag starkt engagerad av mitt förhållande till en f. d. elev,
som jag betraktade som min fosterdotter. Egentligen var det ju naturligt,
om mina modersinstinkter fick impulser från min pedagogiska verksamhet,
där jag uteslutande haft med flickor i övergångsåldern att göra. Endast
en gång förut, omkring 1913—17 hade jag mer eller mindre allvarligt
lekt med drömmen om vad jag kallade »storfursten-tronföljaren», men
1920, då jag under en cykeltur i södra Sverige närmare lärt känna Anita
Nathorst, försökte jag på allvar realisera tanken om en lärjunge, som
skulle bli arvtagare till min verksamhet både i historia, teologi och
kvinnosak.
Alla Anitas kamrater brukar med en mun karakterisera henne med
hennes ovanliga charm, men därav fann jag inte mycket vid första berö-
ringen — tvärtom kunde hon inte på något sätt utnyttja sina ungdomliga
resurser. Familjens ställning tillät ingen lyx, men även om det hade stått
bättre till, skulle hon nog nekat sig själv allt sådant. Här var det första
gången jag stött på en absolut hämmad människa, och som jag själv aldrig
vetat vad arbetshämningar ville säga, kunde jag inte fatta, att en begåvad
och intellektuellt anlagd person inte skulle kunna begagna de ekonomiska
hjälpmedel hon slutligen fick, och hade jag en sådan stackare i mina hän-
der, så tog jag naturligtvis både välgörarens och överjagets roll — utan att
begripa hur förhatlig den måste bli för vederbörande.
I ett avseende var det med Anita Nathorst som med Lisa Olson: det
var hon som tog initiativet till vår vänskap. Och då Anitas ovanliga
begåvning väckte alla mina pedagogiska instinkter till liv, behövde sam-
talsämnena aldrig tryta. Jag var heller inte ensam om min uppfattning:
när hennes svensklärare senare nämnde någon särskilt begåvad elev, kunde
han säga: »Ja, naturligtvis är hon inte som Anita Nathorst, inte!»
När jag råkade Anita var hon som gjord till idealisk ungdomsledare —
utom i fråga om hälsan, ty för migrän och näsblod hade hon stor fallenhet.
Men dem ämnade jag naturligtvis utdriva med sport, och det kom verk-
ligen efter sju år den tid, då hon under en cykeltur i Norge kunde skriva
272
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
