Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frågan om kvinnliga präster. Anita Nathorst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRAGAN OM KVINNLIGA PRÄSTER, ANITA NATHORST
för kvinnosakens segrar i denna fråga bara talar kyrkopolitik och flab-
berier, måste vi i stället tala religiöst med dem. En lekman gav mig härvid
ett utmärkt argument: »Har någonsin de kyrkliga myndigheterna verkli-
gen brytt sig om att sovra bland det usla prästmaterial de fått?» Nog
var jag mången gång trött på den ständiga upprepningen av sottiser, som
t. ex. faran för en kvinnlig präst att lämnas ensam med sin manliga kam-
rat i sakristian ! Liksom när Gottfrid Billing trodde sig säga en kvickhet,
när han förklarade att det fanns tillräckligt med käringar bland det präs-
terskap vi redan hade!
Av yngre präster fick jag dock icke sällan röna stort förtroende. Så fick
jag predika i kyrkorna i Vingåker och Motala och hålla ett föredrag om
romansk protestantism i själva Engelbrekt, där folk sade, att jag hördes
bättre än deras eget prästerskap. Alltjämt läser jag nu Scheeler med vaket
psykologiskt intresse och när jag sett den norske skådespelaren Schanche
i Hamlet kommer jag plötsligt på tanken, att Shakespeare i Hamlet-figu-
ren tagit Jakob I till modell för den scenen, där han visst inte är sinnes-
sjuk, utan bara så flabbig som pojkar brukar bli i flicksällskap. För att
inte inbilla mig att det var jag som hittat på denna snilleblixt, letade
jag under fem dar igenom en mängd tyska tidskrifter och fann naturligt-
vis hypotesen framkastad någonstans på 60-talet — jag hade glömt att
Brandes hade den i sin Shakespeare-bok. Både det vittfamnande intresset
och misstron till min egen originalitet är betecknande för mig. — När jag
en dag antecknar att jag talt med Kerstin Hesselgren i riksdagen, fick
jag nästan lust att bli riksdagsman — så roligt var det att få tala politik
nu när regering och riksdag börjat gå våra ärenden!
1926 gjorde jag mitt första besök i Finland, föranlett av en inbjudan
till svenska föreningen Norden från den finska att skicka inte mindre än
femton föreläsare till Finland. Jag var ensam kvinna bland dem, så det
blev den vanliga proportionen i nämnder och kommittéer. Bland sällskapet
befann sig utom ordföranden, regeringsrådet Thulin, och skolöverstyrel-
sens överdirektör, Bergkvist, också två skalder, Sten Selander och Anders
Österling, och en litteraturhistoriker, Martin Lamm. Överfärden var rätt
blåsig på Ålands hav: i kaptenens kajuta, där överdirektören blivit in-
logerad, hade vattenkaraffinen fallit ned. Jag hade dock fredat mig med
tjänliga medel. Samtliga svenskar bodde i Helsingfors på »Hotell Socie-
tetshuset», där också de flesta fester gick av stapeln. Den oerhörda väl-
fägnaden i fråga om mat syntes mig barbarisk. Finland befann sig just då
i en förbudsperiod, då man alltså endast fick läskedrycker till maten ! Men
i verkligheten lär det inte ha gått så nyktert till, fast myndigheterna plikt-
skyldigast skickat upp kutryggiga och undersätsiga poliser i grått vadmal,
som huggna i granit, för att leta efter spritsmuggling på rummen! Ty de
privata spritorgier, som finnarna tycktes ha svårare att undvara än själva
277
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
