Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frågan om kvinnliga präster. Anita Nathorst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRAGAN OM KVINNLIGA PRÄSTER. ANITA NATHORST
klyftan mellan kristendom och kultur. Han hade betytt särskilt mycket
för dem av mina egna elever, som läste teologi i Uppsala i början av
20-talet, och hans hustru hade därvid inte spelat minsta rollen genom
sin konstnärliga och kritiska begåvning och sitt djupt förandligade själs-
liv. Det blev hos dem jag kom att bo under de välfyllda dagarna i Åbo.
Därvid hade jag djärvheten att — om än med teologernas goda minne —
hålla ett föredrag över ämnet »Religionssurrogat», som jag dock sedan
inte vågat hålla om igen här hemma.
Allt som allt hade besöket i Finland, som först på 40-talet förnyades,
totalt kastat om min föreställning om Finlands förhållande till Sverige.
Jag fann nu att jag alltför länge levat på min barndoms romantik från
Runeberg och Topelius och hoppats, att det åtminstone hos Finlands-
svenskarna verkligen funnits ett gensvar på våra vaga drömmar om åter-
förening. Jag hade inte räknat med finska språkets överhandtagande, och
i min naivitet var jag nu nära att brista i gråt, när jag upptäckte att jag
bara med nätt nöd kunde göra mig förstådd av en skoreparatör, som skulle
sy i en knapp !
Mina nästföljande utrikesvistelser höll sig också inom Norden, näm-
ligen Norge 1928 och 1929 och Danmark 1932. 1928 vistades jag
på Golåsätern och 1929 fick jag min sista längre cykeltur, nämligen
upp genom Valders, där jag för en tid hamnade uppe på själva kalfjället
på Frigstadsätern och slutligen på hotell Einang i V. Slidre. Härifrån
gjorde jag en tur upp till Jotunheimen, där naturen befanns ödelagd av
miljonhotell och asfalterade gator. Under dessa Norgevistelser fick jag en
inblick i språkstriderna, som jag förut inte haft. Alltsedan jag i själva
Sixtinska kapellet 1921 blivit överfallen av en naiv »skulebestyrar» med
frågan: »Har De läst Ibsen på norsk eller på dansk, Fröken?» — hade
jag haft föga till övers för det ohjälpligt konstgjorda »målet». Ett språk
kunde ju inte experimenteras fram — varför då inte låta det växa i
fred? Redan på 20-talet hade ju ett slags ganska norsk riksnorska utbildat
sig, sådan som skrevs av exempelvis biskop Berggrav i hans »Spän-
ningens land», som vi i Sverige översatt till »Biskop ovan polcirkeln».
Orsaken till förvirringen ligger ju här i den inte så litet förljugna
bonderomantik, som startats av Björnson och utvecklats närmare av Kiel-
land, han som enligt vad hans syster, fru Skavlan, sade mig, ansåg att
en amtman måste kunna tala alla dialekter inom sitt amt ! Hur långt språk-
förbistringen hade fortsatt, fann jag också bäst på en Valdersbondes naiva
fråga under ett längre samtal med min kamrat och mig: »Er I fra
Oschlo?» Det var ju som om en smålandsbonde skulle fråga ett par norr-
män om de var från Stockholm! Men olyckligtvis hade det gått parti-
politik även i språkfrågan, och då stod ju den strömmen inte att hejda.
279
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
