Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frågan om kvinnliga präster. Anita Nathorst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
1925 har jag sammanträden i kommittén för Fredrika Bremers staty,
vilka förde mig tillsammans med skulptrisen, den tidigt omstridda Sigrid
Fridman, som jag i likhet med K. J. snart blev ganska intagen av. Kom-
mittén var för övrigt så gott som enhälligt för hennes förslag, och när
statyn avtäcktes i Humlegården 1927 blev jag utsedd att hålla högtids-
talet, fast det dröjde länge innan jag fullständigt kunde gilla den lilla
brådskande och flämtande vandrerskan.
Vid mitten av 20-talet började Anita Nathorst visa sig disharmonisk.
Faktum var, att fast hon var både intellektuellt och personligt efter-
sökt, förblev hon dock otillfredsställd i sitt emotionella liv. Härav be-
grep jag dock så litet att jag i början endast kände mig obehagligt
berörd, när en annan f. d. elev, den sedermera så kända och uppskattade
psykoanalytikern fil. lic. Tora Sandström, som varit Anitas kamrat i
Uppsala, gjorde mig uppmärksam därpå och ärligt sade mig, att hon
höll på att dra sig undan mitt inflytande. Hade jag genast accepterat
detta, skulle jag ha besparat mig många svårigheter. Nu blev de följande
åren ganska trassliga, desto mera som jag äntligen — just lagom innan
jag skulle fylla sexti — hade börjat komma underfund med att också jag
en gång skulle falla för åldersstrecket.
Emellertid började jag äntligen förstå, att Anitas sjukdom var en
neuros och att jag måste lämna henne i händerna på psykoanalys, vilket
den tiden betydde detsamma som dr Alfhild Tamm, såsom analysens egent-
liga införare i Sverige. Född av en livlig och expansiv mor och en tyst
och tillbakadragen far, har Alfhild Tamm nog något av bägge föräld-
rarna, och hennes forskarnatur är så väl sammansmält med hennes gedigna
karaktär, att hon alltid måste verka imponerande. Sedan hon satt Adlers
bok »Über den nervösen Charakter» i mina händer 1918, hade det psyko-
logiska intresset aldrig släppt mig, och redan på gymnasistmötet på Alm-
näs 1920 tog jag upp dithörande ämnen till diskussion.
Bland dessa var utan tvivel sexualfrågorna de viktigaste, inte minst där-
för att de dittills i allmänhet varit belagda med förbud. Jag hade dock
ingen aning om att dessa frågor skulle komma att tränga sig på mig just
i samband med den person som jag velat påtaga mig hela ansvaret för.
Att ingen kan göra detta för en annan, det skulle jag nu på det mest hård-
hänta sätt få lära mig. Anitas utpräglade begåvning och hennes stora charm
— de gav glädje åt andra och blev en fara för henne själv. I en liten dikt-
samling, åt vilken jag föreslog titeln »S:t Elmseld», har hon en dikt, där
hon liknar sig vid Puck, och en äldre vän tyckte att hon påminde om
en sädesärla, som ju också brukar kallas »vippstjärt». Ovillkorligen tän-
ker man på orden i »Brand» :
Er du en gut som lyster en leg, så jag mig, men fang mig ikke !
280
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
