Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frågan om kvinnliga präster. Anita Nathorst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅGAN OM KVINNLIGA PRÄSTER. ANITA NATHORST
Jag fick åtminstone bittert umgälla att jag i både välmening och självisk-
het sökt fånga henne.
Efter allt jäkt var det ju mindre underligt om det hos mig visade sig
symtom av överansträngning, som inte längre kunde botas med bara
cykling. Sommaren 31 återvände jag därför till Hultafors, där jag haft
det bra 1926, men 1932 tog jag min tillflykt till själva Skodsborg, där
jag då inte varit sedan 1911. Under den vistelsen hade jag med mig Anita,
som nolens volens fick stanna hos mig därute. Sådan despotism bidrog
naturligtvis inte att föra oss närmare varandra, och 1934 började jag
äntligen ana något om en kommande brytning, fast jag inte gärna ville
göra den klar för mig själv, sedan jag satt mig så fast i föreställningen
om min »uppfostrarplikt» gent emot henne.
Vid denna tid hade hon också kommit under ett annat »överjag», näm-
ligen den kände psykoanalytikern dr Iwan Bratt, som hade ett sjukhem
för neurotiker i Alingsås och börjat bli känd för sin förmåga att bota
ungdom för hämningar. Dr Bratt hade själv varit hämmad och blev kanske
därför alltför ivrig att specialisera sig på andras hämningar — för övrigt
var han en godhjärtad människa av den sort, som både vill »leben und
leben lassen», och som därför lätt väckte betänkligheter även hos opar-
tiskt folk. Inte minst läkare hyste ofta misstro mot honom, därför att
han i olikhet med andra psykoanalytiker, som brukar vara rädda för att
skaffa dålig statistik åt psykoanalysen, inte alltid drog sig för att på sitt
sjukhem ta emot även psykiatriska fall, till och med sådana som gjort
självmordsförsök.
Under tiden hade Anita också fått en svår kroppslig sjukdom, som
1930 tarvade en ganska lång vistelse på Sophiahemmet under sommaren.
Därvid råkade hon olyckligtvis ut för en gammaldags kirurg, som av-
böjde röntgenbehandling efteråt, och detta var kanske en bidragande
orsak till att hon vid hemkomsten från en psykologisk studieresa till Wien,
nyåret 1935, redan efter sex år åter hade känning av sjukdomen. Den
själsliga depression som följde härpå gjorde henne alltmer beroende av
vistelser i Alingsås. Allt detta gjorde att jag ansåg mig själv böra gå
i analys — naturligtvis lika mycket för min egen skull som för att där-
igenom kunna vara Anita till någon nytta. (Om den saken har jag berät-
tat i det lilla sammelverket »Pastoralpsykologi», Natur och Kultur 1944.)
Jag själv hade ovärderlig nytta av detta slags »läroanalys», men för Anita
betydde det inte mycket, då hon småningom måste ta sig allt längre tjänst-
ledighet, tills hon definitivt lämnade Djursholms samskola och på allvar
hamnade i Alingsås som assistent hos Bratt. När hon dog, 1941, hade vi
inte råkats på fyra år.
281
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
