Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litterära vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERÄRA VÄNNER
En vänskap som redan under 1920-talet riktigt började
utvecklas var mitt förhållande till Anna Lenah Elgström. Jag observerade
henne första gången på Nya Idun just då hon hade börjat låta tala om sig
genom sin brännande lidandesskildring i »Gäster och främlingar». Och
så kom i Ord och Bild den hemska renässansnovellen »Det sjungande
barnet», som gjorde ett så starkt intryck på mig, att jag för första och enda
gången i mitt liv gjorde ett närmande till en författare — till på köpet
med ett slags pedagogisk förmaning : »Ni ska vara rädd om Er !» Det
dröjde flera år innan hon kom sig för att fråga mig vad jag mente den
gången, nämligen att en författare som hon måste ha explosiva ämnen
även i sitt eget liv, för vilka kanske inte författarskapet alltid var till-
räcklig säkerhetsventil. Jag ville helt naivt rädda henne från självför-
bränning. Vid närmare bekantskap kände jag mig dock nära nog besviken
— hon var ju i det yttre så »borgerlig» !
På den tiden, under seklets tonår, var hennes man direktör för tre
teatrar på en gång och gjorde en stor insats för det ädlare dramat, både
klassiskt och modernt, både »Richard III» och »Till främmande hamn».
Hans eget drama om den engelska sjuksköterskan Edith Cavell, som räd-
dade engelsmän ur Belgien och därför blev avrättad av tyskarna, var väl
bland det första uttrycket för svensk antipati mot tyska metoder. Hjärne
uttalade nog den allmänna meningen, när han sade: »Naturligtvis skulle
de ha dömt henne till döden, men sedan skulle de med stor éclat ha
benådat henne till en förstklassig sanatorievistelse !» — Gustaf Collijns eget
anspråkslösa väsen tilltalade mig alltmer, när jag i honom funnit en vän,
men i deras eleganta hem vid Stallgatan i samma hus, där prins Carl
bodde, kände jag mig lite bortkommen. Icke för inte hade jag nära nog
övergett min gamla vän Signe Cederblom, när hon gift sig med en mång-
miljonär — det skulle ju för mig ha varit en ständig frestelse att söka
pungslå förmögna vänner för andras räkning.
Då kände jag mig betydligt mera hemmastadd hos Collijns i början
av 20-talet, då kritiken mot Anna Lenah ibland blev alltför hård, tills hon
på 30-talet fullt har återvunnit sin gamla position, inte bara genom skön-
litteratur, utan också genom reseskildringar och politiska arbeten från
resor i Spanien, England, U.S.A, och Ryssland. Under slutet av 30-talet
var hon även ordförande för den av henne grundade Svenska kvinno-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
