Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litterära vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
Men den älskvärde gamle filosofen, som själv så gärna berättade histo-
rier om sin tankspriddhet, levde trygg i sin egen värld och förstod inte
att hela familjen även i sitt vardagsspråk hade en anstrykning av filosofi,
som gjorde att man i de enklaste vardagssamtal inte kunde hoppa över
premisserna. Jag ville aldrig hälsa på familjen Borelius när jag var trött,
ty då orkade jag inte tala akademiskt nog, och jag kände mig rent av smick-
rad, fast det inte precis var så menat, när Hilma en gång sade mig att man
inte alltid kunde höra att jag var en bildad människa, ty det betydde ju
helt enkelt att jag talte naturligt. Medan däremot Hilma kunde fråga
professor Hans Larsson, när han retades med henne genom att uttrycka
sin glädje över att den kvinnliga rösträttsfrågan återigen fallit: »Har pro-
fessorn verkligen analyserat orsaken till sina lustkänslor?!»
Hilma Borelius brev visar på 20-talet starka svängningar mellan varm-
blodig livslängtan och långa perioder av depression och ensamhetskänsla.
I sin vetenskapliga verksamhet var hon ganska rik på framgång, om den
också försenats genom sjukdom. Hon blev docent på sin doktorsavhand-
ling 1910. Sedan hon 1922 fått förordnande att uppehålla Bööks profes-
sur fortsatte hon flera år att föreläsa i både svensk och utländsk littera-
turhistoria, och ett docentstipendium satte henne i stånd till utländska
resor. Men hennes ungdoms hämningar hindrade henne långt in i medel-
åldern från att släppa till sig själv i vare sig tal eller skrift. Utåt verkade
hon därför ibland en smula negativ. Det var först när hon blivit ensam
som hon lyckades skapa sig en syntes av de bägge livsformer, som hen-
nes egen generation av kvinnliga studenter egentligen varit van att betrakta
som oförenliga motsatser och som de brukat uttrycka med de romantiska
orden »myrten eller lager». Ett både—och ansåg man därvid otänkbart.
Vid sin död 1932 hade Hilma Borelius kanske nått större harmoni än
någonsin förr, och för hennes vänner kändes det därför dubbelt vemodigt
att mista henne. Hon efterlämnar minnet av en personlighet, som genom
sin omutliga sanningslidelse och sin utpräglade idealitet lyckats besegra
de flesta hinder, som andligen och kroppsligen långa tider låg i hennes väg.
Klon hade jag först råkat 1908, och hennes begåvning befanns så origi-
nell, att även K. J., som råkade henne ungefär samtidigt, var bedrövad att
inte ha känt henne förr. Om någon kan kallas kristen humanist, är det
hon, och så olika vi än är, lyssnar jag gärna till hennes inspirerade väsen.
Aldrig har jag känt en människa så helt ande som hon, och ändå har
hon det friskaste och mest humoristiska sinne för vardagslivets små njut-
ningar. Glädjen fick hon ju också inom närmaste räckhåll i sitt äkten-
skap 1922 som dock genom Arnold Norlinds obotliga tuberkulos blev en
dyrköpt lycka. Som ett vackert minne gömmer jag på ett besök hos dem
i deras lilla rödmålade stuga vid Jakobsberg. Fast Arnold då redan bara
284
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
