Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litterära vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
‘Se min bok Glada givare!
LITTERÄRA VÄNNER
kunde tala i viskningar, minns jag honom uteslutande ljust, och det även
i bokstavlig bemärkelse genom den ljusblå nattrocken, som passade så bra
till hans blonda hår, hans solbrända hy och hans vackra leende, som dock
alltför lätt fick honom att hosta.
Under de senaste åren, då hon flyttat till Västmanland för att få mera
tid att skriva, är det fara värt att hon i stället helt går upp i psykisk råd-
givning, där hon visserligen också har en stor gärning, som dock alltför
mycket ligger i vägen för hennes författarskap.1)
En »märkvärdig» vän, som varit av betydelse för mig genom sina rika
livserfarenheter, sin vitalitet och sin godhet, är Amelie Posse, som redan
i sin härstamning har förbindelse med Sveriges nyaste historia: hennes
farfar var statsministern Arvid Posse och hennes morfar Gunnar Wen-
nerberg. Själv har hon tidtals betraktat sig som länk mellan Sverige och
Tjeckoslovakien, där hon en tid haft sitt andra fädernesland, men den ställ-
ningen har på senare tider inte berett henne glädje. Hennes frikostiga
konstnärliga skildringar ur sitt eget liv har i alla fall fröjdat en stor del
av det bildade Sverige, och varje ny bok har väckt hunger efter mera.
Amelie Posse är vad man kallar oförbrännelig, och har man sett henne
lyckligen komma igenom så många faror och äventyr, kan man heller inte
vara orolig för hennes framtid.
När tidningen Husmodern på tjugotalet hade en samling amatörfoto-
grafier med titeln »Barn och djur» och man en gång såg Karin Boye lutad
över en liten hund, kunde man gott förstå att hon borde varit med i den
serien. Även på sitt sista porträtt såg hon ut som ett barn, om också ett
mycket tänkande och fundersamt barn. Kanske just att detta drag, som
bäst betecknas med det tyska »sinnend», ytterligare genom kontrastverkan
förhöjde det barnsliga intrycket. I fyra års tid var Karin Boye min elev,
och jag fick tidigt se hennes brist på humor, vilket icke så sällan för-
anledde sammanstötningar mellan oss, då jag ofta ganska hänsynslöst bru-
kade skämta med mina flickor. När jag efter hennes studentexamen, 1920,
lade bort titlarna med henne, utbrast hon också ögonblickligen: »Det
var riktigt bra, för då kan jag få tala om för dig hur ilsk jag har varit
på dig många gånger.» Och det är betecknande att hon inte kunde med
fru Lenngren: hon lät rent av misslynt, när hon som fil. mag. fick ett
kortare vikariat i litteraturhistoria vid sitt gamla gymnasium och just då
måste syssla med henne.
Från mina lektioner med Karin Boye minns jag bara två saker: Det
ena var i början av första höstterminen, då vi var inne på den äldsta
religionshistorien och jag på tal om buddismens Nirvana sade att ung-
285
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
