Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litterära vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERÄRA VÄNNER
skratt! Så kom det sig också, att denna i svensk litteratur unika före-
teelse fick dö utan annan officiell utmärkelse än de stipendier, som hon
fått från Svenska Akademien och Samfundet »De nio».
Den svenska ungdomen lyckades dock småningom upptäcka henne, och
särskilt från den grupp, som kallar sig »fyrtitalisterna», fick hon uppleva
närmanden av ganska originell art, såsom då hon fick anonyma brev
med citat från hennes egna skrifter. Kanske att också bekantskapen med
den tidigt avlidne unge författaren Lennart Göthberg under en sommar
på Sigtunastiftelsen bidrog att bryta isoleringen i bokrummet.
Under de sista 30 åren av hennes liv råkades K. J. och jag mera sällan,
och under 20-talet slösade hon just inte med någon vänlighet, när hon
recenserade mina romaner i den radikala kvinnotidningen »Tidevarvet».
Ellen Klemans död 1943 berövade K. J. hennes hem i den trevliga vå-
ningen vid Drottningholmsvägen och tvang vännerna att skaffa henne ett
hem på stiftelsen Blomsterfonden vid Rödabergsgatan, där hon fick en
stort tilltagen, men alldeles sollös våning på två rum, hall och kök. Här
var det eljest väl sörjt för hennes timliga varelse, och hon fick inte
sällan mottaga besök av sina vänner, dit också skalden Fredrik Vetter-
lund, hennes landsman, kunde räknas. Ute bland människor såg man henne
sällan, åtminstone kan jag bara minnas henne i arbetet inom kommittén
för Sigrid Fridmans Ellen Key-staty, som nu tyckes råka ut för samma
svårartade före i portgången, som tjugo år tidigare hade mött bildhug-
garens Fredrika Bremer-staty. Redan vid den tiden hade en nära vänskap
uppstått mellan K. J., Ellen Kleman och Sigrid Fridman, vilket gjorde, att
»Stenhuggaren», som K. J. uttryckte sig, väl också var den som oftast
befann sig vid hennes sjukbädd. Ett vackert minnesmärke har K. J. rest
åt denna vänskap med den bok som blev hennes sista: »Sigrid Fridman.
En krigskrönika», där hon med sin vanliga verve och bitande kvickhet
gisslar bland annat Konstnärsklubbens avvisande av Kentauren som ett
för den svenska faunan alltför främmande djur !
När man läser denna bok, kan man knappast tänka sig, att författaren
skrivit den med ledgångsreumatism i handlederna och under hjärtattacker.
På sistone var K. J :s lilla spensliga kropp alltmer förflyktigad, och under
våren 1948 kunde hon på sin sjukbädd inte hålla i annat än de lättaste
böcker. Icke desto mindre hade hon förklarat, att hon velat leva ännu lite
till, och hon hade heller inte gjort det minsta förordnande om sitt kolos-
sala bibliotek.
K. J. dog den 8 öktober 1948, två dagar efter det hon fyllt sjuttiofyra
år. Jordfästningen förrättades av hennes vän Emilia Fogelklou, som där-
vid med den naturliga hänsyftningen på hennes sista bok utgick ifrån
Jesu ord »Ingen har större kärlek än att han låter sitt liv för sina bröder».
19 — Trotsig och försagd. 289
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
