Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litterära vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
naturer att engagera sig och sedan släppa av. Båda delarna kan ske
tämligen omärkligt. Till skilsmässan mellan Klara Johanson och mig bi-
drog delvis de olikartade intressena, som medförde olikartade umgänges-
kretsar: hon levde i journalist- och författarvärlden och jag huvudsakligen
i kvinnosakskretsar. Småningom kom hon dock alltmer att förbinda sig
med Herthas redaktör, Ellen Kleman, till vars hem hon slutligen flyttade,
och som under en god del av seklets tonår också var hennes medarbetare
vid utgivandet av den monumentala samlingen Fredrika Bremers brev.
Vid den tiden hade K. J. för länge sedan lämnat sin ordinarie anställning
i Stockholms Dagblad, men hennes erkända kvickhet gav henne ett forum
i vilken tidning som helst. Småningom framväxte också hos henne ur
umgänget med 1800-talets internationellaste svenska författare, vilket just
Fredrika Bremer var, en kunskap större än någon i Sverige dittills
haft, dels i den tyska romantiken och dels i den amerikanska litteratu-
rens tidigare stadier. Som K. J. var totalt befriad från alla praktiska om-
sorger, kunde hon ostörd ägna sig åt vad hon i undertiteln till sin bok
»Det speglade livet» kallar »memoarer från bokrummet». Både »Det
speglade livet» och hennes näst sista bok »Det rika sterbhuset» har blivit
till kompendier av lärdom, som dock saknar lärdomens tyngd, därför att
författarens underfundiga, okynniga skrivsätt rycker läsaren med sig till
och med mot hans vilja. Och min vilja var långt ifrån böjlig i detta fall —
den var snarare ambivalent. Min folkbildarsjäl stöttes ofta tillbaka av den
utpräglade intelligensaristokratiska hållningen hos henne, som dock själv
inte hade vuxit upp ur något hem med starkare kultur. — Redan under
Uppsalatidens täta samvaro hade jag gjort ett starkt motstånd mot K. J :s
»stil», inte bara i författarskap utan även i livsföring. Naturligtvis var hon
ett geni, men hon hade också geniets vana att förfoga över mindre geniala
vänner, och det var inte enbart lyckligt, att det kvinnliga och okritiska
elementet där var det vida övervägande. »Klon», som själv var ett geni,
var den enda som verkligen var i stånd att kritisera henne, och Sigrid
Fridman var den enda, som verkligen kunde ge henne något från en
annan krets.
K. J. som skulle kunnat verka stimulerande på vilka litterära kretsar som
helst, »vaktades» i stället — naturligtvis med sitt eget alltför lätt givna
samtycke, av några henne mestadels intellektuellt underlägsna vänner.
Det är först när man följer hennes produktion i ett sammanhang, som
man fattar hur ensam hon alltid var.
Så föga känd var K. J. ännu under hela 20-talet, att när de bägge upp-
salaprofessorer, som var bäst i stånd att bedöma hennes författarskap i
humanistiska sektionen föreslog henne till hedersdoktor, de fick till svar
ett: »Klara Johanson — vem är det?» Och när en docent under en
litteraturhistorisk föreläsning nämnde hennes namn, brast auditoriet i
288
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
