Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
regeringen der stod vanmäktig mot riksdagen, äfven riksdagen var genom
lagen om liberum veto, eller att hvarje beslut skulle fattas enhälligt,
fullkomligt underkastad de enskilda riksdagsmännens godtycke, och den enda
möjligheten att genomdrifva en sak blef derfor ofta nog så kallade konfederationer
eller väpnade sammansvärjningar. Denna förvända samhällsordning i
förening med den polska adelns sedliga förderf hade, såsom vi af vår äldre
historia veta, under Karl X:s och Karl XII:s tid gjort Polen vanmäktigt emot
Sverige och prisgaf det nu åt Katarina II :s ränker. Polens då varande
konung Stanislav August Poniatovski, som förut varit hennes älskare, blef
med rysk hjelp 1764 uppsatt på tronen; ett parti vid den polska riksdagen
stod alltid i hennes sold; henne3 minister i Varsjav var landets verklige
regent; ryska trupper höllo landet besatt, och då polackarne ville förbättra
sin författning, hindrades detta 1766 af Ryssland och Preussen, i enlighet
med den öfverenskommelse, som de 1764 härom hade ingått. Hvad som i
synnerhet gaf Katarina en förevändning att inblanda sig i det olyckliga
landets angelägenheter var den ofördragsamhet, som de vid den polska
riksdagen herskande katolikerne visade mot de så kallade dissidenterne eller de
polackar, som voro protestanter eller grekiska katoliker. Katarina uppträdde
nämligen såsom dessas beskyddarinna; med våld tvang hon riksdagen att
bevilja dem medborgerliga rättigheter, men äfven att med Ryssland ingå en
öfverenskommelse om upprätthållandet af Polens författning, och då harmen
häröfver 1768 framkallat en konfederation i Bar, uppstod en vild fejd mellan
de polska fosterlandsvännerna och de ryska trupperna. Om också Katarina ej
ännu tillåtit sig dylika våldsgerningar mot Sverige, påminde dock Ostermanns
uppträdande i Stockholm och hennes nitälskan för den svenska författningens
upprätthållande allt för mycket om hennes polska politik för att ej uppväcka
allvarliga bekymmer hos alla dem, hvilkas blick ej helt och hållet blifvit
fördunklad af partisinne. Så uppväxte en ållmän ovilja mot det parti, som
trädt i Rysslands tjenst, och nu liksom 1746 lyckades hattame genom att
emot arffienden i öster göra sig till förkämpar för fäderneslandets
sjelfstän-dighet vinna den allmänna meningen för sin sak.
Den brytning, som 1765 uppstått mellan hofvet och mössorna, hade
ytterligare tilltagit i följd af de nya inskränkningar i konungens myndighet,
som ständerna mot slutet af den förflutna riksdagen hade infört, och då rådet
den 26 november 1766 föreläde Adolf Fredrik skrifvelsen om lagarnas
verkställighet, vägrade han sin underskrift derpå, och den nya lagen måste
sår-lunda utfärdas medelst den kungliga namnstämpeln. Mellan hofvet och
hattame herskade deremot det bästa förstånd, och om också konungen ej
förmådde att mot det med namnstämpeln beväpnade mössrådet genomföra sin
och sina nya vänners mening, kunde dock den skiljaktighet, som ofta yppade
sig mellan honom och riksråden, för dessa vara obehaglig nog, i synnerhet i
sådana frågor, i hvilka konungen förde den allmänna meningens talan. Så
var bland annat fallet, då rådet, uppretadt öfver det klander, för hvilket
mössorna nu voro föremål, utsatte belöningar för dem, som angåfvo »vanartiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
