Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dessutom lofvade man att upphöra med all bestickning, men detta vilkor synes
först senare håfva tillagts.
Åt de åsigter, som lågo till grund för kompositionsförsöket, gaf
konungen ett offentligt uttryck, då han efter talman svalen den 25 juni 1771 öppnade
riksdagen. Uttryckligen uttalade han härvid såsom sin afsigt att bibehålla
ett fritt samhällsskick: han skulle anse såsom »den största ära att vara den
förste medborgaren bland ett fritt folk»; att styra ett sådant skulle vara »det
högsta målet för hans ärelystnad»; men på samma gång manade han också
med eftertryck till enighet och fosterlandskärlek. »Jag har sett — så föllo
hans ord — flere länder; jag har lärt känna flere folkslags tänkesätt,
regeringsart, seder, större och mindre välstånd. Jag har funnit, att hvarken
oinskränkt välde, prakt och yppighet, för sträng sparsamhet eller penningskatter
utgöra lycka eller förnöjsamhet, der kärlek för fäderneslandet, der enighet
saknas. Det ankommer derför på eder att blifva det lyckligaste folk på
jorden. Låtom detta riksmöte blifva evärdligen utmärkt i våra tidböcker
genom uppoffrande af allt hat, alla egna afsigter för det allmännas väl. Jag
skall bidraga så mycket på min personliga del ankommer att samla tillbaka
edra strödda sinnen, förena edra åtskilda hjertan för att sluta i en lycklig stund
för riket detta riksmöte, till hvars begynnelse jag önskar eder den högstes
välsignelse.» Det sätt, hvarpå talet mottogs af ständerna, syntes lofva det
bästa. Gripna af konungens högstämda och vältaliga ord, hvilkas intryck
ännu mer förhöjdes genom det ovanliga i saken, ty sedan Karl Gustafs tid
hade ingen konung personligen tilltalat ständerna, beslöto dessa att talet skulle
tryckas och utdelas till alla kyrkor. Ännu lifligare var allmänhetens
förtjusning, som gaf sig luft i en mängd ströskrifter som utgåfvos på trycket.
Det oaktadt visade det sig emellertid snart, att konungens förmaningar,
åtminstone hvad ständerna angick, fallit på hälleberget. Om också nationens
flertal med glädje helsade detta försök att återställa enighet i riket, så var detta
deremot icke händelsen med den stora hopen af penningsnikna riksdagsmän
som nu måste befara, att de främmande ministrames kassor, hvarur de äfven
denna gång hoppats få hemta en riklig vinst, hädanefter för alltid skulle stängas,
och naturligtvis tillfredsstälde ej heller kompositionen dem, som leddes af ett
ensidigt partinit. Den blef derför angripen i en mängd stridskrifter, och redan
vid utskottsvalen bröts det gjorda aftalet af mössorna, hvilka sålunda genom
preste- och borgarstånden fingo öfverhand i sekreta utskottet. Nästa prof aflopp
ej bättre. När det nämligen kort derefter föreslogs på riddarhuset, att de i
Norrköping licentierade riksråden skulle återställas i ständernas förtroende och två af
dem genast återkallas i rådet, der tvenne platser genom Hamiltons död och
Lievens frånvaro i Pommern kunde anses lediga, antogs väl detta af alla stånden,
men de ofrälse genomdrefvo, att de ord om tvedrägtens utplånande, hvarmed
adeln velat inleda ständernas skrifveLse i ämnet, borttogos och att i stället
såsom skäl för beslutet anfördes »numera uppdagade omständigheter». Detta
ansågs emellertid af konungen såsom ett sårande angrepp mot hans eget
och hans faders förhållande 1768, och då kallelsebrefven för de två riks-
Sveriges historia. V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
