Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
råden förelädes honom, vägrade han sin underskrift. Så syntes man åter stå
infor namnstämpelns nödvändighet, men både rådet och ständerna ryggade
dock tillbaka för att äfven mot den nye konungen tillgripa denna förhatliga
utväg. Rådet anmälde saken för sekreta utskottet, och i enlighet med dess
förslag förklarade ständerna i en ny skrifvelse, att de ifrågavarande orden
hvarken åsyftade konungen eller hans fader, hvarefter Gustaf undertecknade
kallelsen och Horn och Kalling åter inträdde i rådkammaren.
Hvad som framfor allt blef förderfligt för kompositionen var dock den
häftiga strid, som nu utbröt mellan adeln och de ofrälse stånden och som
vållade, att de sist nämda ej längre ville följa de adliga mösschefemes
ledning. Det missnöje med adelns företrädesrättigheter, som gifvit farg åt valen
till de ofrälse stånden, följde nämligen de valde äfven till riksdagen och
förmådde dem att nu mot adelns privilegier företaga en våldsam stormlöpning.
Till utgångspunkt för anfallet togs konungaförsäkran, i hvilken de ofrälse
stånden utan att akta på partiledarnes öfverenskomraelse sökte genomdrifva
vigtiga förändringar. En afdelning af sekreta utskottet, «om i förening med några
bönder skulle öfverse Adolf Fredriks konungaförsäkran, införde nämligen deri
tillägget, att konungen skulle oafbrutet regera, uteslöt ordet »samtliga» ur
konungens löfte att alltid instämma med rikets ständer samt gaf stadgandet
om embetsutnämningar den form, att det nu förbjöds ej blott såsom förut att
fästa afseende på gunst och anseende, utan äfven på karakter och stånd,
samt att skicklighet och förtjenst angåfvos som den enda och ej såsom
hittills som den förnämsta grunden till befordran. Granskningen af detta
förslag öfverlemnades till en början åt en stor deputation, och mellan
dennas adliga och ofrälse ledamöter utbröt snart en häftig strid. Under det
att de senare framkommo med nya yrkanden, såsom att inaktivitetsförklaring
af en embetsman skulle anses såsom högmålsbrott, att äfven ordet »härkomst
skulle särskildt uppräknas bland ej giltiga befordringsgrunder och så vidare,
förnekade de adliga ledamöterne, att deputationen vore berättigad att infora några
nya bestämmelser i konungaförsäkran. Slutligen, sedan deputationen varit nära
att upplösas i formlig oenighet, åstadkoms den 7 oktober 1771 en
sammau-jemkning, som dock i hufvudsak utföll till de ofrälses fördel. Ordet
»härkomst» uteslöts väl, och vid ett af bönderne genomdrifvet förbud mot att
kronan på någon annan finge öfverlåta räntan af skattejord, hvilket förbud
ansågs kunna medföra ett intrång i adelns privilegier, vidfogades ett förbehåll
till förmån för dessa, men för öfrigt godkände deputationen ej blott de
ändringar i 1751 års försäkran, som det första förslaget innehöll, utan äfven
nästan alla de senare tilläggen.
Redan innan detta förslag förelädes stånden, hade äfven hos dessa
motsatsen mellan adel och ofrälse trädt i dagen. På riddarhuset hade en skrift,
kallad »Den ofrälse soldaten*, som med synnerlig hätskhet angrep de adliga
officerarne, framkallat ett våldsamt utbrott af harm; de ofrälse stånden hade
å sin sida med synnerlig ifver omfattat tanken att genom gemensamma
privilegier för alla ofrälse eller, såsom det nu hette, för odalfolket ytterligare bygga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
