Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De ende, som gjorde något allvarligare försök till motstånd, voro Pechlin
och Rudbeck. Den förre fann emellertid snart, att intet kunde uträttas, och
flydde ur staden. Den senare for omkring och uppmanade till frihetens
försvar, men blef fängslad, och samma öde drabbade äfven general F. V. von
Hessenstein, som afslog anbudet att blifva konungens närmaste man i befälet
inom hufvudstaden. De öfriga mössorna tänkte blott på sin egen säkerhet,
men några af de ofrälse ståndens ledare, såsom prostarne Yijkman och Kroger,
professor Gadolin, garfvaråldermannen Vestin, borgmästaren Sundblad,
bönder-nes sekreterare Odelius, blefvo dock tagna i förvar. Innan aftonen hade
inbrutit, var konungen oinskränkt herre öfver hufvudstaden, och denna lysande
framgång hade nåtts, utan att en enda droppe blod behöft utgjutas.
Ännu mindre svårighet vållade landsbygden. En af konungens första
omsorger hade varit att sända bud till det uppbådade manskapet af Uplands
och Södermanlands regementen med befallning att återvända hem, och denna
tillsägelse blef äfven åtlydd. Hela södra Sverige och naturligtvis äfven
Kristianstad underkastade, sig prins Karl, som erhöll högsta befälet i dessa
trakter. Åt Fredrik Adolf gafs samma förtroende inom Östergötland och
närgränsande landskap, och Axel Fersen förmåddes genom ett bref från konungen
att blifva hans militäriske rådgifvare. Här hotade emellertid en fara,
allden-stund Pechlin från Stockholm begifvit sig till Småland för att i spetsen för
detta landskaps tre regementen söka försvara den gamla författningen, men
då han ville bemäktiga sig Jönköpings fästning, blef han fängslad och afförd
till Gripsholm. För öfrigt underkastade sig äfven denna del af riket
godvilligt den nya ordningen. I norra Sverige fans endast en man, af hvilken
man kunde befara något motstånd, nämligen den styfsinta mössan, öfverste
Gyllensvan vid Helsinge regemente. Han skall också till en böljan hafva
gjort ett försök i denna riktning, men vid närmare besinning infann han sig
i Stockholm och gaf sitt erkännande åt hvad som skett.
Innan ännu landsbygden hunnit underkasta sig, hade konungen i
Stockholm genomdrifvit, hvad som utgjorde statshvälfningens egentliga mål — en ny
författning. Sedan embetsverken och Stockholms borgerskap den 20 augusti 1772
fått aflägga ny trohetsed, kallades ständerna att följande dag klockan tolf
middagen samlas på rikssalen. Ingen föregående öfverläggning i stånden medgafs. På
Riddarhustorget, på den yttre borggården och på slottsbacken stodo bataljoner
af gardet; 100 grenadierer bevakade sjelfva rikssalen, och på den inre
borggården stodo laddade kanoner. Mot dessa omgifningar svarade det tal,
konungen nu höll till de församlade. I mörka, men knappast för starka färger skildrade
han standerregeringens synder, partisöndringen, som födt agg, hämd och
förföljelse och låtit samhällskroppen skakas af tidtals regelbundet återkommande
omhvälfhingar; godtycket, som alstrats af den förvända åsigten, att
»pluraliteten vore öfver lagen», och hvarigenom friheten blifvit förvandlad i en olidlig
i aristokratisk despotism», samt framför allt det nesliga och förderfliga beroendet
af främmande makter. Om detta klander drabbade frihetstiden i allmänhet,
så skonade konungen ej heller de nu varande ständerna. Han påminde dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
