Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fattningen hade Gustaf III yttrat, att Gustaf II Adolfs statsskick borde
återställas; i sin försäkran till gardet af den 19 augusti 1772 bestämde han detta
närmare så, att de gamla lagarna från tiden fore 1680 skulle återupplifvas, och
å andra sidan förklarades genom <Jen nya regeringsformen »alla ifrån år 1680
till närvarande tid såsom grundlag ansedda stadgar» för afskaffade. ’Såsom
de lagar, enligt hvilka riket nu skulle styras, angifver den nya
regeringsformen konungabalken, landslagen och regeringsformen sjelf. Då
landslagens konungabalk, fettad efter ordalydelsen, redan före 1680 i åtskilligt
upphört att kunna tillämpas, torde man få antaga, att den här anförts endast
för att framhålla sambandet mellan den nya författningen och den urgamla
grund, hvarur den svenska statsrätten utvecklat sig, och ännu mindre var
meningen, att landslagens öfriga delar nu skulle återupplifvas och sålunda
1736 års lagverk upphöra att gälla. Regeringsformen, om hvilken det i
konungens på rikssalen den 21 augusti 1772 afgifna försäkran yttrades, att den i
hufvudsak återstält de gamla lagarna, blef derfor det egentliga rättesnöret för det
nya samhällsskicket; att de gamla lagarna äfven vid sidan af
regeringsformen Skulle erhålla gällande kraft var en slutsats som kunde dragas,
men som för tillfället ej utsädes.
Den nya regeringsformen bestod af 57 paragrafer. Liksom
regeringsformen af 1720 fördelade den makten mellan trenne myndigheter: konungen,
lidet och ständerna. Men då de sist nämda förut varit de maktegande, heter
det nu, att konungen är »maktegande, men lagbunden», ständerna åter »fria,
sjelfständiga, lagstiftande, men laglydiga», och ifrån att hafva varit riksdagens
tjenare blifva riksråden hädanefter konungens. Maktens tyngdpunkt hade
sålunda flyttat sig från riksdagen till konungen, men dock ej så, att denne
skulle blifva enväldig.
Konungen liksom alla rikets embetsmän och invånare borde förblifva
vid den lutherska läran. De manliga medlemmarne af konungahuset blifva
myndiga vid 21 års ålder, men kronprinsen inträder i rådet, så snart han
fylt 18 år. Att kronan blott är ärftlig på svärdssidan erkännes uttryckligen,
men det oaktadt åberopas till stöd för arfsrätten jemte artföreningarna af
1544 och 1743 äfven den af 1604, som likväl medgaf arfsrätt åt qvinnolinien.
Konungen eger att fritt råda öfver sitt hof; någon rätt för ständerna att
inblanda sig i de kungliga barnens uppfostran omtalas ej, men deremot ställas
prinsarne af det kungliga blodet under konungens målsmanskap, alldenstund
de ej få gifta sig utan hans samtycke; liksom förut kunna de ej erhålla län,
men konungen kan hedra dem med »hertigdömens och furstendömens titlar».
Konungen eger styra riket, »han och ingen annan»; han »allena, som hufvud
for hela riket, är ansvarig Gud och fosterlandet för dess styrelse». Honom
allena tillkommer det att göra n?id; hans ‘ rätt att förläna adelskap
inskrän-ke3 nu ej längre till kröningen, men i anseende till den stora myckenheten af
adel i riket, skulle han dock ej upphöja mer än 150 nya ätter i adligt stånd. Ko-
-nungen ensam tillhör också öfverbefålet öfver hela krigsmakten, »såsom det
alltid varit brukligt i de forna och för riket mest lysande och lyckliga tider».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
