Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om lämpligheten af en högre eller lägre tull öfver hufvud med frågan om
statens större eller mindre vinst, och denna hans uppfattning fick sitt uttryck
i en förändrad tullstadga af den 24 september 1776, som bland annat
deri-genom skilde sig från den förut gällande, att den mot erläggandet af tull
medgaf införandet af vissa förut till införsel nästan helt och hållet förbjudna
varor. Afven för land tu lien och accisen utfärdades en ny stadga, afsedd att
på en gång lätta samfärdseln och befordra statens fördel, och på det att
kronans vinst af tullarna skulle bättre kunna beräknas, utarrenderades de samma
år ä nyo åt ett enskildt bolag, hvari dock staten sjelf ingick såsom delegare.
I sammanhang härmed förtjenar nämnas, att konungen genom en förordnmg
af den 16 juli 1776 forbjöd de förhatliga husvisitationerna, genom hvilka
man hittills sökt hämma lurendrejerier, men det oaktadt synes den nya
tulllagstiftningen åtminstone på vissa håll hafva framkallat missnöje, bland anna:
derför, att det ansågs, att konungen i denna fråga ej bort gå förbi ständerna.
Under frihetstiden hade kronans inkomster på ett otillbörligt sätt
minskats, derigenom att dess penningräntor fått gäldas medelst de i värde
sjunkande sedlarna, och de försök, som då gjorts att häfda det allmännas rätt.
hade strandat på motståndet
från de enskilda syfteu, som
under detta statsskick allt for
mycket kunde göra sig
gällande. I sammanhang med
realisationen påbjöds
emellertid nu, att vid betalningen af
sådana räntor, som voro äldre
än 1719, den ursprungliga
kursen af 36 mark borde
iakttagas, en åtgärd, hvarigenow
ej blott åt staten bereddes en ökad inkomst, utan ock åt måuga embetsmän
en, som det vill synas, välbehöflig löneförbättring.
Statsverkets nöd förmådde också Gustaf III och hans dåvarande
rådgif-vare att återupptaga hattarnes gamla plan att förvandla
bränvinsbränningen till ett regale. Förslaget härom väcktes af Liljencrantz i en konselj
(oktober 1774) och bragtes följande året till verkställighet. Till en början
var meningen, att bränvinsbränningsrätten skulle för kronans räkning
socken-vis utarrenderas, men då ej ett tillräckligt antal arrendatorer anmälde sig.
beslöts den 14 september 1775, att kronan genom egna brännerier skulle
drifva rörelsen, och i sammanhang härmed tillsattes en kunglig
bränvins-direktion, bestående af riksrådet Bjelke, friherre H. H. Boije, Liljencrantz samt
sonen till hjelten från Yillmanstrand, friherre G. G. Vrangel, en man, som
1747 fläckat sitt rykte genom att på förrädiskt sätt aflocka Springer lians
bekännelser och nu allmänt ansågs såsom den egentlige upphofsmannen till
de kungliga bränneriernas inrättande. Genom direktionens och
landshöfdin-garnes försorg blefvo under det följande året ej mindre än fyrtio brännerier
185. Två öre silfvermynt 1777.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
