Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aDhållit om husbehofsbränningens lösgifvande, ville ej låta öfvertyga sig om
dess brottslighet, och till belysning af det elände, som häraf blef en följd,
må blott anföras, att vid ett tillfälle böterna för oloflig bränning inom några
fa småländska härad stego till 80000 daler silfvermynt. För att bekämpa
det onda måste konungen tillgripa så betänkliga utvägar som att anbefalla
förstöring af bränvinspannor tillhöriga enskilda personer, och genom
spaningar efter oloflig bränning kränktes husfreden på ett vida svårare sätt, än
som förut skett genom tull visitation erna. Genom embetsmännens egennytta
och godtycke blef folkets lidande ännu svårare; på åtskilliga ställen gaf dess
förtviflan sig luft i allvarsamma oroligheter, bränneridirektionens utskickade
mördades, och militär måste användas för att upprätthålla ordningen. Harmen
öfver förtrycket ökades ännu mer genom oviljan öfver det sedeförderf, som
den af regeringen utsläpta bränvinsfloden åstadkom; 1781 funnos ej mindre
än 53 stora brännerier i riket, och fosterlandskänslan upprördes med ratta,
när man såg konungen, annars så mån om våra historiska minnens helgd,
tillåta att Kalmars minnesrika slott användes till förvaringsort för
bränvinspannor.
Ej minst beklagligt var, att Gustaf, glömmande, hvad han sjelf vid
utfärdandet af 1774 års tryckfrihetslag yttrat om nyttan af, att konungar ej
lem-nas i okunnighet om folkets behof, nu sökte hindra den allmänna meningen
att göra sig hörd. Då en kanslist vid kungliga biblioteket vid namn
Halldin, känd såsom ifrig svedenborgare, i en uppsats i tidningen
Stockholmsposten häftigt angrep kronobrännerierna och dem, som styrkte konungen till
deras bibehållande, stämplades detta såsom högmålsbrott, och i maj 1779 dömde
honom rådet med skärpning af hofrättens utslag till halshuggning, från
hvilket straff han endast af kunglig nåd förskonades. Ehuru denna händelse
visade, att 1774 års tryckfrihetslag erbjöd ett mer än tillräckligt skydd mot
det offentliga ordets missbruk, började dock konungen ångra dess utfärdande,
och oaktadt Höpken nu uppträdde till tryckfrihetens försvar, blef den
samma i väsentlig mån inskränkt genom en kunglig förordning af den 6 maj
1780. I stället för att författaren hittills i allmänhet varit den ansvarige,
öfverflyttades ansvarigheten derigenom på boktryckaren ensam, utom med
afseende på klander af statsskicket, konungahuset, rådet och ständerna, i hvilka
fall båda skulle vara lika ansvariga, och huru skenbart obetydlig denna ändring
än var, infördes dock derigenom i sjelfva verket en censur af sämsta slag, ty
genom den risk, för hvilken boktryckarne nu utsattes, tvungos dessa att öfver
författarne utöfva ett censorskap, för hvilket de ofta saknade erforderlig
bildning. Men ej ens dessa åtgärder syntes konungen tillräckliga, utan den 3
maj 1785 utkom en ny förordning som stadgade, att endast boktryckare skulle
få utgifva periodiska skrifter, samt dessutom gjorde rättigheten härtill beroende
af särskild kunglig tillåtelse. Enär denna utan laga dom kunde återtagas, erhöll
regeringen härigenom i sjelfva verket makt att godtyckligt indraga tidningar
och tidskrifter. Härjemte infördes vid samma tillfälle äfven teatercensur.
På ett synnerligt förderfligt sätt inverkade de eröfringsplaner, åt hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
