Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligen var en oregelbundenhet, men som i viss mån kunde finua en ursakt i
det vidlyftiga och själlösa arbetssätt, hvilket i de vanliga embetsverken
qvar-stod såsom ett arf från frihetstiden. Hos alla statsmän och embetsmän af den
gamla stammen uppväckte emellertid detta sätt att sköta rikets angelägenheter
en gränslös förbittring, och denna känsla har utan tvifvel allt for ofta fått
gifva färg åt de samtida teckningarna af konungen och hans förtrogne.
Mellan de sist nämde herskade emellertid ej heller enighet och förtroende, tv
sedan Armfelt från midten af 1780-talet börjat erhålla äfven politiskt
inflytande, uppkom en häftig täflan mellan honom och Toll. Gustaf, som äfven
i förhållande till sina gunstlingar var rädd om sin makt, lät dock ingendera
erhålla det odelade inflytande, som var målet for bådas ärelystnad.
För att bättre uppfatta sinnesstämningen inom landet vid denna tid
vilja vi kasta en blick på de olika samhällsklasserna. Adeln var den del af
folket, inom hvilken det rent politiska missnöjet var häftigast. Om dettas
ursprung och första framträdande vid 1778 års riksdag hafva vi förut talat.
Då var det emellertid ännu temligen mildt, men nu hade det erhållit en
betänklig våldsamhet och spridning. Huru denna förändring försiggick är med
den kännedom, vi redan ega om Gustafs styrelse, ej svårt att fatta. Såsom
»född lagstiftare» ansåg sig nästan hvarje adelsman denna tid särskildt kallad
att syselsätta sig med statens angelägenheter, och i följd af minnena fräii
frihetstiden herskade inom ståndets flertal ännu en nästan republikansk
frihets-kärlek — naturligtvis med en stark aristokratisk anstrykning. Detta kade
dock, såsom vi veta, i allmänhet ej hindrat adeln från att med
tillfredsställelse helsa 1772 års statshvälfning, i hvilken den såg en seger för sig oeli ett
medel att ernå en lagbunden frihet. Då det emellertid snart visade sig, att
statshvälfningen, om den också räddade adelns privilegier, dock minskade des*
politiska makt, då de gamla partiledarue och de högre embetsmännen allt
mer trängdes undan af hemliga rådgifvare, och då Gustafs regering i mänga
hänseenden började antaga en godtycklig riktning, uppkom inom adeln en
allmän obelåtenhet, så mycket farligare, som den länge saknade offentligheten*
afledning och kontroll samt derfor till stor del lefde på hemligt klander och
lömskt förtal. Yid denna vändning i tänkesätten blefvo nämligen de, som
af smutsig egennvtta eller politisk fanatism alltid harmats öfver det förra
statsskickets undergång, dierfvare än förut, och sannolikt har man att i dessa
personers illvilja söka upphofvet till de vidunderliga rykten om konungens
person — att han bestulit sin gemål, förgiftat hennes kammarfru och så
vidare — som nu spriddes kring landet och — troddes.
För samtliga de ofrälse stånden var det företräde, som Gustaf i
följd af sin svaghet för en lysande börd visade adeln både inom
umgänges-lifvet och vid tjensters bortgifvaude, en källa till missnöje. Presterne
hår-mådes dessutom öfver religionsfriheten, och om detta blott bar vitne om deras
ofördragsamhet, så egde de deremot en berättigad anledning till ovilja i det
sätt livarpå kyrkans styrelse handhades. Schröderheim, som föredragningen
af ecklesiastika befordringsfrågor tillhörde, bedref nämligen med regala pa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
