Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustafs liopp att finna understöd hos sitt folk blef ej sviket. Den
adliga oppositionen var väl i allmänhet böjd för att gilla eller åtminstone
ursäkta officerarnes handlingssätt, men prester, borgare och bönder förstodo ej
att uppskatta en »patriotism», som dref befälet att i farans stund öfvergifva
sina fanor eller att göra sitt lands farligaste fiende till skiljedomare mellan
konung och folk. De hemvändande officerarne bemöttes med förakt, och
underrättelsen om armeens brottsliga tilltag framkallade öfver hela landet en
gränslös förbittring. Krigets olyckliga utgång tillskrefs uteslutande
officerarnes förräderi, och denna uppfattning framstäldes ej blott i en mängd
strö-skrifter, utan sökte sig äfven uttryck i presternes predikningar. Den fosterländska
hänförelsen blef så mycket starkare, som den äfven antog en social
karakter. Att adeln efter 1786 års riksdag motsatt sig konungens anbud om
bränvinsbränningens lösgifvande hade
hos bönderne framkallat ett lifligt
missnöje. Redan länge hade de ofrälse
stånden harmats öfver adelns gynnande vid
befordringar, och genom det
ofosterländska tänkesätt, som ej blott det
adliga krigsbefälet, utan äfven en mängd
af deras hemmavarande ståndsbröder nu
lade i dagen, kom det gamla grollet
till ett fruktansvärdt utbrott.
Samhället greps af en demokratisk rörelse
jemforlig med den, som på 1600-talet
föregått reduktionen, eller den, som
1743 kom till utbrott i dalupproret,
men denna gång behöfde man ej såsom
vid det sist nämda tillfället sakua en
duglig ledare.
På ett mästerligt sätt förstod
nämligen Gustaf att begagna sig af denna 225. Kristian VII, konung af Danmark
sinnesstämning. Från Stockholm ilade (1*49—isos),
han till Dalarna, hos hvars allmoge han liksom fordom Gustaf Yasa ville i
främsta rummet söka rikets räddning. Den 14 september (1788) tilltalade han
på Mora kyrkovali den samlade menigheten, som gripen af hans vältalighet
erbjöd sig att till hans och fäderneslandets försvar, gå man ur huse. I
Leksand och Stora Tuna hade han lika framgång, och inom en månad var en här
af 3000 man frivillige uppsatt. G. M. Armfelt, som äfven lemnat Finland
och åt hvilken gränsförsvaret i Yermland nu anförtroddes, blef deras
öfver-befälhafvare, och sjelf visade sig Gustaf i deras led iklädd ett slags
mora-drägt. Genom besöket i Dalarna bragtes den fosterländska rörelsen till sin
höjdpunkt. Öfver allt i landet bildade sig frikårer, och borgare och bönder
lemnade frivilligt sin spanmål till truppernas underhåll. Äfven enskilda
adelsmän deltogo i denna fosterländska täflan, men många af »patrioterne» visade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
