Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gifven I dem att äta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 294 —
vittnen. Vi fira den första dagen i veckan, emedan Kristus då
har uppstått ifrån de döda.
uJa", sade han eftertänksamt, aja det är sannt, så göra vi.Ä
Derpå teg han åter.
Då syndare komma från död till lif, fortfor jag, stå de på
uppståndelse-mark; då behöfva de en lefvande frälsare, som
hjelper och leder dem. Om Ni ej talar till dem om en sådan
frälsare, försöka de att bevara och leda sig sjelfva. Men slutet
derpå blir ett fullständigt misslyckande, ty de falla antingen i
ett lagiskt väsende eller ock uppgifva de helt och hållet försöket.
Ändtligen såg han upp på mig, under det han sade:
"Kanske hafva derför många af mitt folk gått tillbaka. De säga mig,
afct de icke rådde derför, de hade gjort sig all möda och visste
icke hvad de skulle göra. De äro icke mer så lyckliga som
förut, deras frid är borta; och mera försökelser stormade in på
dem än någonsin tillförne."
Det måste så gå, genmälte jag. Om Ni och jag sätta vår
tillit till vår frid och fröjd, så skola båda förgå. Vi måste
förlita oss på den, som har gifvit oss friden. —■ Dessutom äro de
nyomvända utsatta för verldens hån, köttets motstånd och
satans fiendskap. Hvad skola de göra, då deras verldsliga bekanta
bele dem, då den gamle Adam anfäktar dem i deras inre och
satan hotar dem med sin makt?
Min vän teg stilla, och jag fortfor: Nyomvända kunna lika
så litet bevara sig sjelfva, som syndare kunna frälsa sig sjelfva.
De förmå lika litet att stå på egen hand som eder
promenadkäpp der. Han måste hållas, och så måste äfven de uppehållas.
Nu begynte min väns intresse att vakna; han lade bort sin
bok och satte sig nära intill mig, för att icke tillföJje af tågets
rasslande förlora något af mina ord.
"På allt detta har jag ännu aldrig någonsin tänkt," sade
han. "Jag beder, säg mig dock ännu mera derom."
Jag fortfor: Vi förgäta lätt för glädjen öfver gåfvorna
gifvaren. Nyomvända äro vanligen helt uppfyllda at" sina
fröjd-fulla känslor. Det är helt naturligt att de hafva sådana och
gifva uttryck åt dem. Men man borde visa dem, att detta ännu
icke är allt. Om de icke gå ett steg vidare och vänja sig vid
att från gåfvan blicka hän på gifvaren, så kan med
tillbakaträ-dandet af deras saliga känslor modfäldhet icke uteblifva.
Då göra sig nu många menniskor förtviflad möda med att
hålla sig sjelfva uppe och hafva moralisk kraft nog för att
fortfara med sina ansträngningar. Andra afstå derifrån af brist på
energi och uthållighet. Men det är helt och hållet eget
bemödande, för att förblifva i en lycklig sinnesstämning. Om man
visade dem den lefvande herden för fåren, som förmår att
bevara dem och föra dem på bete, så skulle de uppgifva sina egna
ansträngningar och anförtro sig åt honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
