Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Något för barnen att få.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 372 —
att det var glada, lyckliga barnahjertan, som slogo takten i den gamla
välkända sången. Ja, Herren Jesus gör allting nytt för oss, blott vi
förstå, att han älskar oss med gammal kärlek.
När vi möttes i söndagsskolan förra söndagen, möttes vi i vår
text af profetens allvarliga försäkran, att synd är ett folks förderf.
Det var ju en underlig välkomsthelsmng. Men ock så passande, att
just nu från första söndagen påminnas om, huru förskräcklig synden
är för både små och stora. Och huru små I än ären, hafven I dock
fått smaka, huru bittra syndens frukter äro. Bäst är det derför att
fly allt som ondt synes, och bedja Jesus om kraft att afsky det onda
och göra det goda.
Ty syndens lön är döden,
Men Guds gåfva är det eviga lifvet.
Vet ni, hur en liten gudfruktig och modig gosse sade, när
kamraterna ville förleda honom att synda? Jo, så här svarade han: "Jag
vill hellre dö än synda." Och den lille fick också lemna sitt unga
lif i de lättsinniga och hårdhjertade kamraternas händer för sitt
oförskräckta vittnesbörd. Han ville hellre dö och komma till Jesus än
synda och för evigt gå bort från honom.
Äfven vår text för i dag, sönd. den 18 sept., handlar om huru
synd är ett folks förderf. Den käre Guden hade varnat både Israel
och Juda och genom alla sina profeter förmanat dem att vända om
från sina onda vägar och sin afgudadyrkan. Men de lydde icke, utan
voro lika halstarriga och olydiga som sina fäder. Och ehuru de
såsom barn hade sett, huru Gud måste straffa dem, togo de ingen
lärdom häraf, utan fortsatte samma lif i synden. Den Gud, som hade
älskat dem så, och ofta räddat dem från deras många fiender, den
Guden öfvergåfvo de och gjorde sig afgudar af guld, alldeles som under
Moses tid, blott med den skillnaden, att nu göto de sig två guldkalfvar
i stället för en, och dertill tillbådo de markens boskap och stjernorna
på himmelen och glömde alldeles bort den kärleksrike fader, som hadç
skapat allt detta. Tänk, barn, huru otacksamt!
Men nu sitter kanske någon liten gosse eller flicka och tänker:
"Ja, det var bära förr i tiden, som menniskor gjorde så. Ingen är
väl så dåraktig nu för tiden, åtminstone icke i vårt upplysta Sverige,
att de dyrka guldkalfvar eller stjernehären?" Ack jo, det är lika
vanligt som det är sorgligt. Penningen, rikedomen och sjelf viskheten äro
de guldkalfvar, som dyrkas lika flitigt nu som då, och
äregirighetens stjernhimmel är lika mycket efterfikad nu som någonsin förut.
Menniskobarnen äro sig alldeles lika, då det gäller att förgäta Gud och
dyrka andra gudar, derför uteblifva icke heller straffdomarna. Ty
äfven Gud är densamme, långmodig i kärlek, men förskräcklig i sin
heliga vrede. Som vi nu se af vår text (2 Kon. 17: 13—23) sände
Gud den assyriske konungen att tukta de olydiga barnen, och han tog
de tio stammarne med sig till sträng fångenskap i Assyrien. Kära
barn, så går det alltid dem, som öfvergifva den rätte Guden, de falla
förr eller senare i fiendernas händer och råka i en ännu farligare fur-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
