Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blad ur martyrhistorien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 422 —
Ty trots det stora affallet hade många själar förblifvit Herren
trogna och icke böjt sina knän för afgudarne. Månget ädelt hvetekora
har denna tids storm bragt i dagen. Och såsom Herren sjelf är det.
rätta hvetekornet, som, då det dog, har burit mycken frukt, så var det
äfven här Herrens trognas martyrdöd, som måste förhjelpa kyrkan till
nytt lif.
Vi vilja i det följande närmare betrakta några af den tidens mest
framstående trosvittnen.
Fabian, biskop i Born.
(Död 250 e. Kr.)
Vi begynna då i hufvudstaden Eom. Fabian, denna församlings
fromme biskop, var en af de förste, som straxt i början af den Deciska*
förföljelsen led martyrdöden. Cyprianus gifver honom i sina skrifter ett.
skönt vittnesbörd med i grafven. Han kallar honom en
oförlikneligman, hvilkens ärorika död fullkomligt motsvarade hans lifs renhet ock
helighet.
Fabian var en gudfruktig lekman, som vistades i Eom just då.
hastigt efter hvarandra tvänne af dervarande församlings biskopar doga
martyrdöden. Den djupt bekymrade församlingen kom tillsammans för att
välja en ny biskop. Det måste väl hafva skett under innerlig bön och
åkallan, att Herren i denna svåra tid sjelf måtte visa dem den
rätteherden. Då sänkte sig plötsligt en dufva ned på Fabians hufvud, och
enstämmigt röstade nu alla på den främmande lekmaunen. Detta
skedde-år 236. Herrens Ande hade utvisat den rätte mannen. Under fjorton
år har Fabian varit den romerska församlingens herde och troget och
visligt kämpat emot det kristliga lifvets förfall och inbrytande
villfarelser. Han sände äfven Dionysius med flera missionärer till Gallien, för
att tillkämpa korset nya segrar. Då den nya förföljelsen utbröt, var
han, såsom sagdt, en af de första, mot hvilken folkets raseri riktade
sig. Men han vek ej. Med glädje bekände han sin tro och blef år
250 halshuggen.
Hippolytins.
(Dog 251 e. Kr.)
Ps. 54: 5, 6.
Det var år 252, som prefekten i Eom på kejsarens befallnings
vattnade staden med de kristnas blod. Då han icke mer kunde finna,
något slagtofier i sjelfva Eom, drog han ut på landet, för att äfven
här utrota Kristi namn. Början gjorde han i hamnstaden Porto. Här
satte han sig den 13 augusti till doms, omgifven af sina bödlar
och-stadstjenare. Ett stort antal kristna framfördes. De hade redan
långtid sutit i fängelset. Deras ansigten voro afmagrade och dödsbleka;
deras hår hängde i oordning ned från hjessan; deras hela gestalt
vittnade om svåra lidanden. Ståthållaren ville tvinga dem till förnekelse.
Men de förblefvo, ehuru utmattade af den svåra fångenskapen, dock i
Guds kraft orubbliga. Då blef domaren mycket vred och befallde
bödlarne att martera dem. Befallningen fullgjordes på det förfärligaste
sätt. Somliga piskades med spön, andra med läderremmar, vid hvilka,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
