Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Något för barnen att få.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 460 —
minstone för mig, ty ibland var hufvudet ned vid golfvet och fötterna
mpp i taket och ibland tvärtom. Och nog hade den, som satt vié
vaggan dugtiga armar, det kan jag försäkra er. Det kan ni nog förstå,
att det var^ litet underligt för er gamle onkel Eric att blifva se så der
förflyttad till barndomstiden igen, Litet yr i hufvudet blef han också;
men härintill fick det gå och icke "vidare". Den Gud, som lagt mitt
resande på sitt hjerta, han bevarade både mig och min reskamrat från
den svåra sjösjukan. Lofvadt vare hans trofasta namn!
Inemot morgonen efter denna gungande färd voro vi inne i den
Åländska skärgården. Der låg Mariehamn som en liten pärla, strålande
i morgonljuset. Vi skymtade der ibland löfverket det missionshus,
hvarest Herrens vänner samlas för att höra det eviga lifvets ord. Gud
välsigne dem alla, särdeles de nyomvända. Må ingen af dem blifva
tillbaka och lida skeppsbrott i tron på dessa kuster.
Vi hade dock icke tid att stanna der, utan färden gick vidare
förbi Degerby, och under stark blåst och strålande middagssol landade
vi vid staden Abo, strax nedanför det gamla slottet, kalladt fyrkanten.
Men var det ej en dröm alltsammans? Var det verkligen Eric B.,
som satte foten på den mångbesjungna finska fosterjorden? Jag tänkte
nästan nypa mig i kinden och känna efter, om jag var jag, då en
vänlig röst med finsk brytning nedifrån bryggan frågade, om jag icke
var Eric B. Då förstod jag, att jag icke drömde, utan allt var en
glad verklighet.
Min käre pastor och jag hade just hvar för sig gått och undrat,
om icke den der mannen med den vänliga uppsynen hade något ärende
just till oss, då br. Ö. i detsamma framställde sin fråga till oss. Ni
kunna förstå, barn, huru glada vi blefvo, främlingar som vi voro, att
någon af "den kära slägten" var oss till mötes. Okända och dock
kända skakade vi hvarandras händer till en hjertlig helsning. Och ett
vänligt: välkommen till Finland! ljöd så gladt och uppriktigt
menadt. Den helsningen ljöd sedan som ett upprepadt eko emot oss
under hela vår resa. Herren och hans kära vänner vare tack derför.
Eedan på lördagen träffade vi vår älskade broder Hector, och
i hans sällskap besågo vi en del af den gamla stadens
märkvärdigheter, såsom dess ståtliga domkyrka, der "tårarnas drottning", den
o-lycklige Erik XIV:s gemål Karin Månsdotter, hvilade sitt trötta
hufvud. Det var om henne rimkrönikan sjöng:
Och liten Karin tjente på unga kungens gård.
Hon lyste som en stjerna bland alla tärnor små.
Nu har konungaglansen för länge sedan förbleknat kring den stjernan;
Men vi hoppas, att liten Karin är ibland dem, som gått från lidande
till härlighet och derför strålar med långt högre glans i stjerneborgen
hemma hos vår fader. Äfven sågo vi den stolta minnesstoden öfver
grefve Per Brahe, som ehuru herre till Visingsborgs grefskap i
Sverige, ändå trifdes büst i Finland, och der han genom sin
fosterlandskärlek, sin klokhet och utomordentliga arbetsförmåga gagnade Finland
såsom få af dess, stora män. Derför lefver än i dag hans namn på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
