Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stilla vemod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stilla vemod.
Af £ G-n.
(Forts.)
2:o. Medan vi så vandra i ljuset af hans förutseende
kärlek, låtom oss komina ihåg, att det är under pröfningens
tider vårt lif knoppas. Såsom den för vårt öga så obetydliga
knoppen innesluter den första begynnelsen till det
kommande årets blad och blomma, så händer ofta att en smärta,
som krossar våra hjertan, innesluter en början till ett mera
fruktbärande lif.
Tuktans tider äro nödvändiga. Hur frisk är ej vårens
grönska, hur skön är ej blommans skära kalk! Så länge
naturen behåller sin ursprungliga friskhet, är den så härlig,
att hvarje föremål tjusar och väcker forskarens beundran.
Men skapelsen är vanskligheten underkastad. Bladen gulna
och blommans doft aftager allt mer och mer. Då bladen
börjat vissna, vänta vi att de skola falla. Sjelfva naturen
lär oss att undanskaffa det gamla för det nya. Vi hafva
gjort hösten till skördetid, hvarför? Frukten är mogen.
Ingen menniska kan behålla det himmelska arf, som
hon fått genom Andens inneboende, utan ständigt gifvande
och död från det gamla. Endast den, som är död ifrån sig
sjelf, kan frambringa nya skapelser, såsom den om hösten
afklädda naturen; och envist fasthållande vid det gamla
är ofta nog ett hinder för det andliga framåtskridandet.
Knappast har en sanning hunnit mogna i de heligas
erfarenhet, förrän Guds Ande bjuder att lemna allt i den store
gifvarens hand såsom arf till menskligheten. Ett jagande
efter nya erfarenheter af lifvet i Guds son förutsätter alltid
ett förgätande å vår sida af det, som är tillryggalagd^
såsom naturen kan förnya sin grönska endast genom döden.
Och i all synnerhet torde det vara under lidandets tider,
som Herren både uppenbarar och fullkomnar sitt verk i oss.
Vi skulle tröttna vid de träd, som aldrig fålla sina löf. Jag
tror, att vi hugga ned den apel, som aldrig bär mer än en
skörd. Broder, låt frukten falla! Gif allt och du skall vinna
allt. Emellan sorg och glädje* emellan död och lif är bära
en liten natt. I sorgen de heliga uppsåten gro. Den första
begynnelsen af en lydnadshandling skall Herren döpa med
himmelens dagg. I nöden är nästan hvarje menniska
ödmjuk och snäll. Jag önskar att vår natur må blifva sådan.
En skicklig fiolist använder en så dålig fiol, att jag
aldrig kan komma ifrån den önskan, att hans fiol blefve
obrukbar, på det att han ur ett finare instrument må fram-
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
