- Project Runeberg -  Trons Segrar : Uppbyggelse- och missionstidning / Trettioförsta årgången. 1920 /
322

(1890-1993)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

322 T. RONS

och vinträden giva ingen skörd,
olivträdets frukt slår fel, och fälten alstra
ingen äring, fåren ryckas bort ur
fållorna, och inga oxar finnas mer i stallen.
Likväl vill jag glädja mig i Herren och
fröjda mig i min frälsnings Gud.»
Hab. 3: 17—18.

Det kommer tider i månget liv, då,
likt denna fågel i vintern, själen
finner sig berövad ali trevnad och ro
både utvärtes och invärtes; när allt
synes mörkt, allt synes gå emot, ~ja, när
till och med det, som vi mest hava
förlitat oss på, slår fel; nar löftena
synbarligen ej uppfyllas och våra
böner ej erhålla något svar; när vi
tycka oss icke hava något att vila på
varken på jorden eller i jiimmelen. Och
det är just vid sådana tider, som den
modiga lilla fågeln med sitt budskap
är behövlig. »Ja», allt synes mörkt och
motigt på alla håll, »likväl» finnes det
ännu något att fröjda sig åt, och det
är — Gud; »vår frälsnings Gud»,
vilken aldrig förändras, utan är
densamme gode, älskande, milde Guden — »i
går och i dag och i evighet.» Vi
kunna fröjda oss i honom alltid, antingen
vi hava något annat att fröjda oss Åt
eller icke.

Att fröjda sig i honom är icke
detsamma som att fröjdas i oss själva, och
dock frijktar jag, att de flesta hava
den uppfattningen. Det är deras
känslor, deras uppenbarelser, deras
erfarenheter, som utgör grunden för
deras fröjd; om dessa slå fel eller
icke äro tillfredsställande, så se de
ingen möjlighet till att fröjdas.

Men den lärdom, som Herren vill
giva oss i här ovan anförda text,
är självförnekelse, självförglömmelse.
Han bjuder oss att se bort från oss
själva och alla egna erfarenheter, att
korsfästa självet och anse det som
dött, att lämna de £gna intressena och
att veta intet och vara intresserad av
intet annat än Gud.

Och skälet till detta är, att Gud har
bestämt oss för ett högre liv än det e-

SEGRAR.

goistiska självlivet. Alldeles så, som
han har bestämt larven att bliva en
fjäril och därför ordnat det så, att
larven dör för att fjärilen skall leva i hans
ställe, så har han bestämt att självlivet
hos oss skall dö., på det att vi i stället
må vinna det ^gudomliga livet. Larven
dör, på det att den må få ett högre liy.
Och alldeles så måste också vi göra.

Det allra väsentligaste i vårt
närvarande tillstånd är därför självlivets
död och uppståndelsen till ett liv i Gud.
Och det är av detta skäl, som vi
måste lära oss att hava vår glädje icke i
oss själva utan i Herren, i honom
allena, så att när allt annat i himmelen
och på jorden tyckes undandragas oss,
vi likväl kunna hava vår glädje i honom.

Jag tror, att själen måste komma
därhän att varje lekamligt stöd
undan-ryckes henne. Jag menar icke
nödvändigtvis, att alla hennes vänner
måste dö och alla hennes penningar gå
förlorade; men jag menar, att själen
skall av yttre eller inre orsaker känna
sig berövad varje stöd att vila och
förtrösta på inom eller utom henne, utom
Gud allena. Hennes erfarenhet måste
bliva just vad profeten menade, när
han nedskrev detta »ja».

Hon måste genomgå mörka, öde
öknar, falla i djupa avgrunder, omvärvas
av häftiga stormar och mitt i allt detta
slutligen finna och igenkänna den
levande, kärleksrike, allsmäktige Guden!
Och då, och icke förr än då, skall hon
förstå profetens jublande segerrop och
kunna förena sig däri: »Likväl vill jag
glädja mig i Herren och fröjda mig i
min frälsnings Gud.»

Och då, men icke förr, skall hon
också förstå den fulla betydelsen av
den följande versen: »Herren, Herren
är min starkhet; han gör mina fötter
såsom hindens och låter mig grå fram
över mina höjder.»

Själen vandrar ofta, som det tyckes;,
på höjderna, vilka dock i själva verket
äro självgjorda höjder och hava intet
med Gud att skaffa; och i stunder av

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 17:46:25 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ts/1920/0328.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free