Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324 TRONS
liv. Larven kan icke enligt naturens
ordning bliva en ’fjäril på annat sätt
än genom att dö det ena livet för att
vinna det andra. Och ej heller kunna
vi. Och när vi veta detta, kunna vi
jublande och triumferande genomgå
ä-ven de mörkaste erfarenheter, vissa om
att allt är gott, så länge Gud är Gud.
Många av mina läsare — det är jag
viss om — torde ha erfarit något, om
icke flera av dessa mörka, ödsliga
»ja». Finnes där också detta
jublande »likväl»? ’Haven I lärt eder
profetens lärdom? Är Gud nog för eder?
Kunnen I sjunga och verkligen mena
det —
Du, o Kristus, är allt jag behöver,
Mer än allt jag finneE i dig?
Om icke, behöver du den lilla fågeln,
som talar till dig.
Och den sång, som~han sjunger, där
han sitter på det nakna, lövlösa trädets
utsatt för de omilda vinterstormarna,
i 7
måste också bliva din sång.
J a, regnet faller och vinden "blåser,
Och vinterkölden är bittert kall;
Ja, molnen skocka sig mer tillhopa,
Och allting säger: »sommarn ar ali.»
Likväl jag lyfter min blick mot
höjden,
Min sjä[ är lugn som en sommarsky;
Jag tager glad vad min Gud mig giver,
Viss att hans nåd är var morgon ny.
När kölden biter, ]ag ff kva I säger:
Han sänt den; stormarna likaså,
Och aldrig än har han mig förgätit,
Må jag ej nu honom glömma då!
När sommarn stod "i sin ljuva fägring
Och rosen doftade, härligt sTcön,
På honom trodde jag fast, orubbligt;
Nu tron ej svike — det är min bön!
Om rosen än har hört upp att blomma
Och död av köld är var nyväckt knopp,
Skall väl, fast hotande moln sig samla|,
I tvivel vändas min tro, mitt hopp?
SEGRAR.
Nej, har jag en gång hans frid fått
smaka
Och känt vad glädje 1 sanning är,
1 storm och mörker, i köld och vaka
Jag tror 1 i k väl, att han har mig kär.
Tankar och reflektioner.
Se uppåt!
Likt Petrus hade jag tagit min blick
ifrån Mästaren och låtit den länge vila
på de upprörda vågorna och lyssnat
till stormens "brus ute pa världshavet,
där jag såg människorna driva omkring
liksom spån, och jag såg, huru många
drogos ned i djupet. Och jag hörde
själafiendens segerrop. Det var nära
att jag sjunkit, ned i vågen av
modlöshet.
Just då viskade en vän i mitt öra
dessa ord: »Se uppåt, så fattas du éj
av svfndel.» Det var ett ord i rättan
tid, likt det Jesus gav sin sjunkande
lärjunge. »Klentrogne, varför tvivlade
du?»
Jag såg upp, och där, mitt i bruset,
stod min klippa fast och orubblig, och
jag hade ju min plats därpå; varför då
rädas? De brusande vågorna kunde
ju ej nå mig; men mitt öra hörde deras
dån, och mitt hjärta grät av medömkan
över de arma, som där kämpade. Jag
såg, huru frälsningens röda lina
kastades ut till dem. En och annan
olycklig fattade om den och drogs upp på
klippan.
Se uppåt! Dessa ord påminna mig
om en kvinna, som var en kristen, menj,
lockad av de ting som äro i världen, gick
bort från sin Frälsare. Den gode
Herden sökte dock sitt bortlupna får. En
natt drömde hon, att hon befann sig
i ett mörkt hus, där ingen utgång
kunde upptäckas. Invid hennes fötter var
en djup avgrund, och hon vågade ej
röra sig, av fruktan att falla ned där.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
