Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS SEGRAR.
, 387
Då han vid sjutiden på kvällen stod
färdig att gå hem1, frågade han:
»Kan jag få säga till mor, att jag
klarat arbetet?»
»Ja, min gosse, det kan du. Och så,
skall du hälsa din mor ifrån oss.»
’ *
Det blev en bråd tid framåt jul’, men
Torsten var kvick i vändningarna.
Någon gång kunde det hända, att minnet
svek, men då var han inte sen att rätta
felen, och så olycklig var han, när
någonting var glömt, att fröknarna måste
försäkra honom1, att han i alla fall var
den pålitligaste springgosse de någonsin
haft.
Dagarna före jul var han i affären
hela dagen. De hade lovat honom extra
betalt för det, då de behövde honom så
väl’.
Det var kvällen före julafton. Han
hade fått sin avlöning, hade önskat god
jul, och skulle just gå hem, då en av
fröknarna kom med ett stort paket och
frågade, om han ville taga det hem till
mor. Men det fick inte öppnas förrän i
morgon, när julgranen var tänd, sade de.
Hela pojken sken som en sol. Han
fick av sig vanten litet bakvänt för
paketets skull och tog fröknarna i hand
och tackade.
Den yngsta tog om de bägge runda,
friska barnakinderna. »Gud signe dig,
^lil-le Torsten, och give dig och ditt hem
en god jul!» sade hon.
Paketet var tungt, det var då visst och
sant. Men Torsten knogade och bar och
skyndade sig att komma hem och visa
mor vad han förtjänt och vad, han fått.
Penningarna, som han själv förtjänt —
tänk att få visa dem och ge dem åt mor!
Sen skulle han göra en liten titt bort till
Österviks för att höra, om han lät de
gamla skidorna gå för en krona. För då
hade far lovat sätta på fina bindslen.
Åh, så roligt allting var här i världen!
Skidorna hade han fått och bindslena
voro påsatta, så att Torsten var så glad,
som han aldrig i sitt liv hade varit.
Men likväl gick det så långsamt, att han
tyckte timmarna släpade sig fram> till
dess julgranen skulle tändas. Alla tio
ljusen, ett för vart barn och var sitt för
far och mor.
Helgdagstvätten hade de haft i går kväll.
Och alla hade bästa kläderna på. Aldrig
hade Torsten trott, att söndagskläderna
hans kunde bli så fina. Men det var därför
att mor brukade »dampa» dem med
strykjärn och en våt lapp.
Alla småsyskonen gingo och tittade på
det rara paketet och undrade och
spekulerade.
Äntligen hördes de första klämtslagen
av julklockorna. Och då kom mor med
den blanka kaffepannan och satte den
mitt på det dukade bordet, dä» den stora
julkakan till Sverre låg. Den hade han
fått av delikatesshandlaren.
»Vi ska väl tända nu då?» sporde far.
Då var det åtta unga hjärtan, som
klappade som om de ville sprängas. Det blev
nästan inte den rätta klangen i
julsångerna en gång.
»Jag tror vi få öppna paket jag»,
sade mor, och log, »annars får väl inte
barnungarna någonting i sig.»
Och mor öppnade.
Först kom någonting stort, som dét satt
fästad en lapp på. Den läste hon högt:
»Då jag själv fått en ny kapjja till
julgåva, sänder jag er denna, om ni kan
använda den, till dess Torsten får köpa
er en annan. God jul. Eder ....
Men då hon lyfte upp den vackra
kappan, ramlade åtta andra småpaket ut på
golvet och dessutom en stor påse med
äpplen och nötter.
Det underligaste var, att det fanns
namn på alla småpaketer^ och huru
fröknarna kunde veta, vad de allesammans
hette, det begrep inte Torsten. Men han
hade väl talat om det någon gång, när
de frågade och frågade, såsom de
brukade göra.
Och alla barnen hade fått en liten
leksak, just det som de mest hade önskat.
Glädjen stod högt i taket i stugan.
Far tog mor i handen. »Det ser ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
