Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1. 1 Januari 1935 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 TRONS SEGRAR
lig utgång. Denne stackars gosse hade sut-
tit vid elden och fått en gryta kokande vat-
ten över ansiktet och halsen. I går hände
olyckan, och nu är han alldeles förbi av
plågor och av ansträngningen att rida den
långa vägen, och det blir ett drygt ar-
bete att få såren och först och främst ögo-
nen rena från var och smuts.
Hans mor är troende, och fadern, fast
själv hedning, vet dock var den säkraste
hjälpen är att söka, när nöden kommer på.
Det är en rysligt het söndags e. m.,
och det är nästan svårt bara att andas i
motvinden under hemfärden från en rad
besök i hednagårdar inne i snåren och till
avslutning ett möte på en utstation.
Hemma på gården, sitta ännu dagens pre-
dikanter, Jeremia och Kombo, tillsammans
med några mötesbesökare kvar och vila i
skuggan.
»Ha ni haft ett gott möte här i dag?»
»Jo, det har det varit men ändock ej
så bra, ty medan vi ännu predikade, kom
en man från Elises hem in i kyrkan och
började skrika och väsnas. Han talade hårda
ord till oss och ännu mera till Elise, som
han hotade att slå. Det var lyckligt, att
du ej var hemma, ty han menade på
att hade någon av de vita funnits där,
skulle han ha gruvligt misshandlat både
dem och Elise och skulle ha slagit ut alla
fönstren i kyrkan. Så drog han Elise med
sig ut, fast han bara är hennes mans son.
Den arma Elise, vad hon får lida för sin
tro!»
Det är sant. Hon har fått genomgå en
rad ganska hårda prov. Nu har det dock
varit lugnt en tid, och vi hade hoppats,
att den värsta stormen gått över. Det måste
ha blossat upp på nytt igen, och det gör
oss så ont om den stackars kvinnan, men
Gud, som hjälpt henne att hålla ut un-
der långvariga förföljelser, skall ej heller
nu förgäta sitt barn.
En knackning på dörren, och en flicka
visar sig. Det är den skållade ynglingens
syster, vilken tillsammans med modern och
ännu en bror kommit för att besöka ho-
nom. Just i dag har den värsta svullnaden
börjat ge med sig, såren äro rena och
ögonen friska. »Vad jag är glad, att hans
far sände honom hit!» är moderns tack,
när hon kommer med vid omläggningen.
»Hade han varit kvar hemma, skulle flu-
gorna ha suttit tjockt över hela ansiktet i
förruttnelse och stank, men nu ser jag,
att mitt barn kominer att bliva människa
igen.»
Denna söndagskväll bedes särskilt för
brännsårspatienten och ännu ivrigare för
Elise. Bönen är ännu en makt, som kan
förändra förhållanden även här ute i hedna-
land.
Bibelkursen är slut, och »umfundisi» har
kommit åter hem. Mångahanda bestyr fylla
den enda dag, han har till sitt förfogande.
Redan på lördag skall han ut på en annan
resa, denna gången till de avlägsna utsta-
tioraerna vid Witbank. Gamle Ncanca, Eli-
ses man, vilken tillsammans med sonen,
fridstöraren, genom en skrivelse inkallats,
fick dock ej tillfälle att infinna sig förr
än just i sista stunden. Gubben är bekym-
rad. Sonen hade givit sig i väg bort, och
därför hade han, ej fått honom med till
stationen. Själv ber han dock om ursäkt
å hans vägnar och skall försöka se till,
att ej vidare obehag skall vållas av ho-
nom. Han skall lägga saken fram även:
för de andra »männen», i hopp att det skall
ge mera effekt.
Elise är med och bjuder sedan tacksam
och glad farväl. Siyster Lilly har just skött
om hennes egna besvärliga bensår och den
lille sonens skadade finger, och nu hop-
pas hon, att det skall bliva någon lind-
ring även i tvånget hemma i gården. En
ung flicka har ock lämnat sig åt Gud,
så hon är ej längre ensam troende där,
men hur innerligt önskade vi ej, att många
flera av de andra måtte vinnas för Herren.
Komati den 29 september 1934.
Ester Monson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
