Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1. 1 Januari 1935 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 TRONS SEGRAR
De y n g re^ avd e I n i n g.
Kalles fisketur.
I den lilla fiskarstugan stod modern bit-
tert gråtande vid sängen, där hennes gos-
» se, hennes enda barn och hennes ögons
glädje, låg och sov. Och vad som fram-
kallade dessa moderstårar var det beslut
hennes son denna dag fattat att ingå i
sin fars kallelse — fiskareyrket.
Modern hade envist vidhållit, att han skul-
le välja ett mindre hårt och farligt lev-
nadskall, och fadern hade även tillagt några
varnande ord, men förgäves. Kalle var en
självrådig gosse och ville inte låta säga
sig. Till sist hade fadern, ehuru motvil-
ligt, yttrat:
»Nå, så låt honom göra som han vill, mor,
och lämna utgången, åt Gud.»
Kalle var ett många böners barn, och
även nu, när modern stod lutad över ho-
nom, uppsteg ur hennes hjärta en tyst bön
till den himmelske Fadern, att Han måtte
leda hennes gosse och bevara honom för
alla havets faror. Först och främst bad
hon dock, att Gud om möjligt ännu i sista
stund måtte hindra Kalle att bege sig åstad.
Hon hade emellertid inte lång stund att
överlämna sig åt sina känslor. Hon måste
utrusta mannen och sonen med matsäck
för deras färd, och tillreda ett varmt mål
åt dem, innan de gåvo sig till sjöss. När
allt var i ordning, väckte hon mannen och
frågade honom, vad han trodde om väd-
ret. Den erfarne fiskaren gick ut i stugu-
dörren och betraktade himlen.
Med en betänksam skakning på huvudet
vände han sig därpå till sin hustru och
sade: »Jag tror nog vi få ett styvt göra
med väder och vind, då floden kommer.»
Fiskarhustrun sade ingenting men ropa-
de i sitt hjärta till Herren, att Han måtte
näpsa vädret och havet, och väckte så sin
gosse. Det sved allt i hennes hjärta, då
hon sade farväl åt make och son, men
hon hade icke för vana att giva sina känslor
luft i många ord. Men sedan hon från
stranden följt dem, med sina blickar, tills
en utskjutande klippa dolde dem för hen-
nes syn, gömde hon sig och sin smärta in-
om sin ensliga stugas väggar. O, huru en-
sam hon nu kände sig! Men hon var dock
icke ensam1, ty Han var nära, som hade
makt att begagna stormen lika väl som
lugnet till besvarande av hennes böner.
Vid stranden rådde liv och rörelse. Kal-
le hälsades med ett trohjärtat handslag av
sin fars gamle kamrat, Erik Vester, i det
han utropade:
»Jaså, du har äntligen beslutat dig för
att komma med? Bra gjort, min gosse!»
Då den lilla båten lagt ut från land och
sköt fram mellan de rullande böljorna, bör-
jade Kalle tycka, att havet icke var så be-
hagligt nattetid som om dagen, . och hade
inte en känsla av blygsel hållit honom till-
baka, skulle han bett att få vända om.
Så snart den lilla farkosten kom utom vi-
ken, greps den av vinden som en lekboll,
och det dröjde inte lång stund, förrän Kalle
kände sig genomsjuk och eländig. Nu kom
han ihåg sin mors ord, där han låg redlös
i aktern av båten.
»Krya upp dej, gosse», skrattade gamle
Erik, »De’ ä’ inte liggdags än, ska du
veta». Men Kalle var inte hågad för skämt.
Vinden, Som hittills blåst stadigt, friskade
nu i, och båten knakade och skälvde, när
de hårda sjöarna bröto sig mot dess sidor.
Efter ytterligare ett par timmars förlopp
inträdde flodtiden, och då blev det en så
häftig kamp med vind och vågor, att Kal-
les sjösjuka gav vika för fruktan.
»Far far, vi går förlorade!» ropade han.
»För mej hem! Erik, bed far, att han vän-
der om!»
Forts.
Hur man kan höra olika.
(En gammal kolportörs berättelse.)
Jag har nu i några veckor varit
ute på en missionsresa. Behovet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
