Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6. 15 Mars 1935 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS SEGRAR
115
under det du smilar honom i an-
siktet?»
Nu fattades inte mycket, att ej Ol-
sen hade gett gamle Brun av knyt-
nävarna, ty hän var arg som ett bi,
men — han vågade inte, ty så gam-
mal Brun var, så hade han brutit ho-
nom sönder, om han kommit i den
gamles händer. Därför drog han sig
för om skansen. Det här lilla me-
ningsutbytet försiggick ombord å
barkskeppet Aramanten på resa till
Kapstaden. Det var i Biskayabukten.
Den följande natten vid tretiden hör-
des ett förfärligt genomträngande rop
ombord, ett rop, som av allt är det
värsta, man kan få höra ombord på
ett fartyg, nämligen ropet: »Eld, el-
den är lös!»
Varje man av frivakten kastade sig
ur kojerna, under det fasan gick ge-
nom lemmarna som millioner små
nålsting och höll nästan på att taga
all kraft ur dem.
Elden hade brutit ut förut i ka-
belgatt och hade fått fäste i en massa
tjärat tågvirke. Det hade väl’ varit
möjligt att släcka, om man kunnat
komma åt själva eldhärden, men det
var omöjligt att stiga ner genom luc-
kan. Därför grep elden snart fatt
i den torra trälasten, och det dröjde
ej länge, förrän lågorna bröto upp
genom däck.
Vädret var vackert. Endast en
knappt märkbar dyning rullade fram
över havsytan, så att det var ju ut-
sikt att kunna- taga sig fram i stor-
båten. Men då det blev tal om stor-
båten, slog sig timmermannen för pan-
nan, och ett rop av förtvivlan banade
sig väg ur hans bröst.
»Vad är det?» frågade styrman.
»O, storbåten är obrukbar. Jag fick
ju order häromdagen att avlägsna en
del bottenplankor ur den och sätta
in nya, och nu är han utan botten.»
Ett rop av förtvivlan banade sig
nästan omedvetet fram över allas läp-
par.
»Gör i ordning lillbåten», kommen-
derade kaptenen lugnt.
»Men han bär inte mer än åtta
man, och vi äro ju tolv.»
»Gör i ordning båten, och inga
ord!»
När båten var i ordning, kallade
kaptenen manskapet akterut och
sade:
»Gossar, ni ska försöka att få tio
man i båten, jag stannar kvar.„på
mitt fartyg. Sedan blir det en till
kvar, och nu få ni dra lott om vem
som skall stanna.»
Lotter blevo nedlagda- i en mössa
och den, som fick den blanka ’lotten,
skulle stanna ombord. Det var med
nervös ängslan som var och -en drog
sin lott, och det var likaledes med
en suck av lättnad_, som envar märkte
numret, som räknade dem bland de
räddade.
Slutligen hördes ’ett vanvettigt vrål
från Thor Oisen. Han hade fått den
blanka lotten.
»Nej, jag vill inte dö, jag vill inte
brinna upp!»
Han gjorde ett försök att nå båten,
men Brun grep honom i axeln och
slungade honom in på däck, sägan-
de:
»Vill du inte brinna, så kan du väl
drunkna, det är alltid lite lindring.»
Det kan synas lite cyniskt, vad gub-
ben yttrade, men, sanningen att säga,
så hårdnade gubben till, när han såg
den andres besinningslösa feghet.
Kapten-en granskade horisonten med
ett avlägset hopp att få se skym-
ten av ett fartyg, men ingenting syn-
tes på den bleka vattenkretsen.
Då hände något, som gjorde
djupt intryck på hela den nödställ-
da skaran. Lars Nerman gick fram
till den vettskrämde Olsen, räckte ho-
nom sin biljett och yttrade:
»Gå, Thor Olsen, i båten, jag blir
kvar. Kanske att du ej efter denna
dag blir så kvick att beskylla dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
