Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3. 1 Februari 1936 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.13
TRONS SEGRAR
na se, att vi höra Herren till, är i
och för sig god. Men den döljer
en fallgrop. Världen har nämligen
icke något begrepp om vad det vill
säga att vara en kristen, eller huru
en kristen skall se ut i vardagslivet.
Världen, i viss mån humaniserad,
tolerant, överseende., skall t. ex. aldrig
komma att anklaga Guds barn för
sådan ofullkomlighet, som icke synes
utåt. Fallgropen ligger enligt min
tanke däri, att vi skulle kunna
få godkänt av världen, efter dess sätt
att ställa kraven på en kristen. Men
därmed ha vi satt målet för lågt.
Det är ju »för himmel, ej för jord
vi gå.» Det är ju ett Kristus-liv, vi
skulle prestera, som kunde få godkänt
av G u d. Vi söka inträde i den
himmelska världen för att i evighet vara
när Herren. Min medvandrare, låt
då icke måttet för ditt Kristus-liv bli
världens utan Guds! Eljest sätter du
kravet för lågt. Du önskar ju icke
komma inför Gud med ett av världen
godkänt »Kristus-liv» och likväl bli
underkänd i högsta instans, eller hur?
2. Det andra, jag önskade påpeka,
är detta: Det kan påvisas med
exempel ur levande livet, att en kristens
umgänge blivit ett pekfinger hän mot
Kristus, som frälsar syndare. Och
jag undrar, om det icke i detta
sammanhang oftast är en mors föredöme,
som fått visa till syndares Frälsare. Men
också på denna punkt ligger det en
svårighet, en orsak till mycken
samvetsnöd och självanklagelse. Vad jag
ville säga är detta: En kristens
umgänge med dem som äro utanför skall
alltid vara en dom över orättfärdighet,
synd och gudsfrånvändhet. Det är
förvisso icke utan betydelse, att vi
inse detta. Ty den syndare, som
känner sig dömd av vårt umgänge,
klandrar oss och söker fel hos oss, inför
vilka han känner sig dömd. Han
söker nämligen i andras fel ett försvar
för sina egna fel. Säkert har mer än
en mor och far mött sådant från sina
icke troende barns sida. Så komma
självanklagelserna; man vacklar, blir
otålig och säger: »Det går ändå ej
för mig att leva så, som jag borde
leva.» Så följer häftighet och
retlighet, och man förgår sig just mot dem
man önskade vinna.
Skulle du icke vilja behålla det i
minnet, att din umgängelse som en
kristen innebär en dom för den
o-frälste? Den som är under lagen
är under förbannelsen. Och det vet
du av egen erfarenhet, att den
bördan är oerhört tung att bära. Men
om du kommer ihåg, att det är
syndabördan som trycker, domen som tär
dina åklagares samvete, så skall det
säkert hjälpa dig att stå fast i ditt
sinne å ena sidan; å andra sidan skall
du icke frestas att pruta av på den
o-uttalade dom, som din umgängelse
innebär. Sök vara lik en läkare, som
ännu har sin känsla för smärta kvar:
han vinner genom den vänlighet,
varmed han tilltalar den sjuke. Hans
lugn återverkar på patienten. Men när
han tar till kniven, låter han
förståndet råda över känslan.
Mor och far! Månne du icke ibland
faller för den frestelsen att låta
känslan regera över ditt av Guds ord
upplysta samvete och förstånd? Ordet
talar ju om en sinnets övning till att
skilja mellan gott och ont och — får
jag tillägga — mellan vår ofta
oförnuftiga känsla och vår av Guds ord
födda tro och vårt av Guds Ande
upplysta förstånd.
Först när din umgängelse, ditt
Kristus-liv, blir världen till en dom, tror
jag, att du kan vara trygg mot
samvetsförebråelser och självanklagelser.
Du som härvid kommer på den
tanken, att vad jag skrivit, skulle föda
något slags självbelåtenhet eller hindra
en allvarlig strävan att leva
Kristuslivet ännu bättre, kan gärna låta den
tanken fara. Ty så voro icke mina
ord menade.
På domen måste följa befrielse från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
