Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3. 1 Februari 1936 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.13 TRONS SEGRAR
kysste hennes händer, kastade sig ned
för henne och kallade henne sin
härskarinna; men det hjälpte icke. Det
skar henne i hjärtat att se sin gamle
fader i sådan nöd, och hon sade:
»Pappa, vad Gud vill, det sker; du
må veta, att det står icke i vår egen
makt, men vi äro i Guds händer.»
Så kom då förhöret och domen.
En stor mängd nyfikna åskådare
hade kommit tillstädes, bland dem också
hennes fader, och han kom med
hennes lilla barn på armen. — Domaren
sade till Perpetua: »Skona dock din
gamle fader och ditt späda barn, och
låt beveka dig till att offra åt
kejsaren!» — »Nej», svarade hon, »jag
gör det icke, jag är en kristen.»
Tillsammans med de övriga
fångarna dömdes hon att bliva dödad av
vilda djur. Det var en sällsynt hård,
ja, säkerligen också olaglig dom: ty
detta straff tillämpas eljest blott på
slavar och folk av låg börd. Men
Perpetua lämnade dock lycklig
domaren och återvände till fängelset. Det
första hon frågade efter var barnet,,
men hon fick veta, att det hädanefter
icke mer skulle få komma till henne.
Emellertid fick hon även besked om
att barnet icke mera visade någon
orolig längtan efter sin moder, och
detta betraktade Perpetua som Guds
nådefulla skickelse.
Dagen innan Perpetua skulle
kastas inför de vilda djuren, hade hon
ånyo en syn. Det förekom henne,
att hon redan stod på arenan. En
tät folkmassa var samlad för att se
på kampen, men inga djur kommo
fram. Då trädde en egyptier med ett
frånstötande utseende bort emot henne
för att kämpa med henne, och han var
beledsagad av en hel hop andra
fiender; men en skara ädla krigshjältar
ställde sig på hennes sida, däribland
en man, som var stor och stark och
präktigt klädd i guld och silver. I
handen höll han en gren med
guldäpplen. Han påbjöd stillhet och sade:
»Om denne egyptier övervinner
henne, dödar han henne, men om hon
vinner över honom, skall hon få denna
gren.» Kampen begynte. Hennes
motståndare försökte på alla sätt att döda
henne; men hon kände sig likasom
lyftad upp över jorden, och omsider
avgick hon med segern. Folket
jublade, och hon gick bort till mannen,
som var klädd i de präktiga kläderna,
och tog emot grenen ur hans hand,
i det han sade: »Frid vare med dig,
min dotter!» — Då hon vaknade,
förstod hon, att hon icke blott skulle få
kämpa mot de vilda djuren utan också
mot djävulen; men hon visste även,
att hon skulle segra i kampen.
Dagen före martyrernas dödsdag
tillstaddes dessa den sedvanliga
»sista måltiden», vid vilken de kristna
själva måste välja rätterna. Vid detta
tillfälle hade folket tillåtelse att få
komma och se på den sorgliga festen.
En av de kristna, Perpetuas broder
Saturus, talade då allvarligt till
åskådarna om deras tomma nyfikenhet
och om Guds dom. »Lägg väl märke
till våra anletsdrag, så att ni kan
känna igen oss på den dagen», sade han.
Många blevo härav så träffade, att
de omvände sig till kristendomen.
Enligt gängse bruk skulle de dömda
den sista dagen iklädas de hedniska
prästernas kläder; men mot detta tog
Perpetua dristigt till orda i de andra
kristnas namn, och märkvärdigt nog
gav Gomaren efter på denna punkt.
Då de kristna kommit in på arenan,
vände dessa dödsdömda män och
kvinnor sig ännu en gång till det
församlade folket och påminde dem om
Guds rättfärdiga dom. Till domaren
sade de: »Nu dömer du oss, men en
gång skall Gud döma dig.»
Folket begärde därefter med skrik,
att de först skulle piskas, och det
skedde; men martyrerna fröjdades över
att de fingo del i Kristi lidanden,
omtalar berättelsen. Man släppte
leoparder och björnar lösa på männen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
