Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 20. 15 Oktober 1936 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS 395 SEGRAR SEGRAR
drig gjort något misstag och kommer
aldrig att göra det. Det som har skett
med dig är till ditt eviga bästa. Bed
om kärlek, bed om glädje, så att du
med tacksägelse må kunna infria dina
löften!
III.
Ofrälsta vän, har icke du löften att
infria till Gud? Var det icke du, som
•en gång lovade att gå helt över på
Guds sida? Var det kanske vid fars
eller mors dödsläger? Har du nu
kommit över sorgen? Infria ditt löfte!
Eller kanhända du var i nöd en gång.
Jag minns några ungdomar, som voro
ute i en segelbåt. Det blev storm. De
höllo på att gå under. Alla voro
o-frälsta, men de böjde sina knän och
ropade till Gud. »Hjälp oss nu, så
ska vi omvända oss till Dig!» Gud
hjälpte dem. När de kommo i land,
hörde de musikens toner från en
dansbana. Den som ivrigast hade ropat på
Guds hjälp föreslog, att de skulle
avsluta dagen med dans. »Minns du då
inte, vad du har lovat?» — »Jo, men
bara denna gången.» Detta är över
femton år sedan, men ännu äro icke
dessa löften infriade.
Infria dina löften med tacksägelse,
och hela ditt liv skall bliva en lovsång.
(Efter norska »Misjonsbladet».)
Vid evighetens gräns.
Till evighetens gräns en gång jag
fördes.
Var det en dröm? Var det en syn
jag såg?
Den mörka flodens svall framför mig
hördes;
Bakom mig livet med dess skuggor
låg.
Så längtansfull jag såg mot andra
stranden;
Där låg mitt hem, Jerusalem, Guds
stad.
Men ingen där till välkomst räckte
handen....
»Var är min Vän?» mitt sorgsna hjärta
kvad.
»Du som mig trofast hela vägen
följde,
Vi tog Du nu ifrån Ditt barn Din
hand?» —
Ett ögonblick i nöden Han sig
döljde...
Då fick jag se en båt vid andra
strand.
Så sakta gled den fram på upplyst
bölja,
Och sorgens vågor stilla lade sig.
»Min dyre Jesus, får jag nu Dig
följa?
Säg, kommer Du och hämtar mig till
Dig?»
Och barnets armar sträckas till Hans
möte,
Och anden jublar: »Nu jag hunnit
hamn!»
Ett årtag — och jag vilar i Hans
sköte.
Min syn försvann; jag viskade Hans
namn.
På tidens mörka strand jag står och
gråter
Men gråter ut vid Jesu hulda bröst
Han viskar ljuvligt: »Snart jag
kommer åter.)/
De löftesorden skänka mod och tröst.
M a t h i 1 d a.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
