Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 20. 15 Oktober 1936 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
396
i TRONS SEGRAR
rmrRw^i
3ydaintel
Brev från Judith Lindkvist.
Bethel M. S., Inyoni Rail,
Zu-luland, S. Africa, den 4 aug. 1936.
I Herren älskade missionsvän!
Kristi frid regere i Ditt hjärta!
(Kol. 3: 15.)
Mitt hjärta har länge närt en ästundan
att med bläck och penna få tala med Dig,
tala om det gemensamma stora målet och
vår gemensamma strävan att nå det. Men
tillfället är en flyttfågel. Griper man det
ej i flykten, får man det aldrig fatt.
Kom med mig in i mitt vardagsliv en
vanlig arbetsdag.
Morgonandakten inom vårt lilla hem
pågår. Borta vid kyrkan kommer en kvinna
med sitt barn på ryggen. När vi läst och
bedit, gå vi ut att ta reda på vad hon
har för ärende. Det är barnet, som är sjukt
— en slags olidlig klåda över hela den
lilla kroppen. Den lille hostar illa. Vi ge
dem den [hjälp vi kunna. Men jag är
nästan rädd för att Du, liksom jag, skäms
över att det är så »gruvligt smått om
läkemedel». — Men låt oss inte, i känslan av
vår egen oförmåga, glömma att anbefalla
alla lidande i Guds allsmäktiga händer.
När dessa ha gått, kommer Nonkoza.
Henne känner Du sen gammalt, ty jag har
förut berättat för Dig om henne. Hon
vistas här ofta, och i all sin fattigdom och
sina inånga lekamliga behov är hon en
andlig tillgång, en källa till mycken
glädje och uppmuntran i Herren. »Sjung nu!»
säger hon och börjar själv:
»Mitt hem är ej på jorden
Bland sorger och besvär.
Jag är som mina fäder
En gäst och främling här o. s. v.»
(Vi ha den sången nu översatt till zulu.)
Vi sjunga. Du sjunger ined, och jag kan
se även Ditt ansikte stråla liksom Non-
kozas. Du tänker måhända på den stund,
»då alla barnen komma hem» och vi för
evigt få vara hos Herren. Nonkoza
föreslår bönemöte. Och nu önskar jag, att Du
kunde zulu, så att Du hör, vad bönen
gäller. Hon glömmer ej bort att tacka
Gud för alla de heliga på andra sidan
havet. Hon beder för verksamheten, och
under tårar tackar hon Gud för Hans
trofasta ledning med henne och för all den
godhet och nåd, som har följt henne
under alla hennes livsdagar. Så går hon till
sin åker, och vi se henne ej förrän vid
middagstid.
När hon gått, bli vi ensamma, Du och
jag. Vore jag alldeles ensam, skulle jag
troligen sätta mig att få lite »själaspis» ur
vad heliga gudsmän hava skrivit, drivna av
den Helige Ande. Men eftersom Du är
med, så låt mig tala om för Dig några
tankar, som särskilt trängt in i mitt hjärta
och som mycket, mycket ofta i mitt
vardagsliv sysselsatt mina tankar.
Orden mötte mig en gång i en kristlig
tidning och lyda ungefär så: »För varje
gång ett litet barn kastar från sig sin
docka, astadkomines en störning i varje
stjärnas rörelse i hela universum. Så
långt gravitationslagen gäller, kam ingen
störning begränsas till mindre område än
världsrymden. — —: Det finns inga
isolerade tankar, ingen olänkacl kedja. Hela
tillvaron är ett obrytbart sammanhang. Vi
kasta vårt ödesvarv framåt, och andra
måste ta upp det och bära det vidare. Skola
de fläckas av den smuts, varmed våra
händer suddade det? Eller skola de jublande
lyfta det: mot solen och se himmelens
anlete spegla sig i dess källklara renhet? —
— Mina tankar! Världens innersta väsen
är en tanke i en stor tänkares Jijärna.
Tanken är urfadern till vad vi säga och
göra. En tanke i din stängda kammare
— men den äter sig som saltsyra in i d i n
själ. En tanke — det är ett led i ditt öde
och världens, en tanke, det är som att
slunga en sten ut i universums gåtfulla
djup. —–Vi äro i verkligheten inskru-
vade i ett sammanhang, som ligger under
ansvarens skugga. Det är icke blott våra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
