Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 21. 1 November 1936 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS SEGRAR
’ 421
»hamn», är ljuvligt tröstande, och
hoppet om återseende står kvar — i det land,
där alla skola vara Kristi förklarade
lekamen lika och allt det som förr var
är förgånget.
Samuel Zuke är ett av bevisen för att
Herren förmår både frälsa och bevara även
svarta, som leva i de mest vidriga och
svåra förhållanden. Han är en av de
ljusglimtar, som hålla ens mod uppe, och ett
av de ljud, som nå ens öra och’ hjärta
med sitt: »Det är icke förgäves; nej, flera
än Han vinna skall, var du blott trogen
i din uppgift!»
Den »viskningen» vidarebefordrar jag
härmed till eder, alla älskade syskon och
medarbetare för Guds rike — till eder, som
år ut och år in understödja med bön och
offer. Och skulle denna lilla minnesruna
även få bidraga till att öka edert mod,
1 som hållen på att uppgivas i edra
själar, samt uppväcka ännu någon
förebedjare, har denna hälsning icke förfelat sitt
mål. »Och så skola många hembära
tacksägelse för oss, för den nåd, som genom
mångas böner kommit oss till del» (2 Kor.
1: 11). — •— »genom eder förbön och
Jesu Kristi Andes hjälp». (Fil. 1: 19).
Mottagen min kamrat Judiths och mina
innerliga fridshälsningar samt tack för vad
1 ären för oss. Fortsätt och bed för
Gudsrikets seger och framgång vid Bethel med
utposter och verksamheten bland de
spet-älska!
Eder syster i Herren,
Gerda A b r a K a m s o n.
Innehåltet i
"Något för barnen"
har gripit mig, och bilderna ha
tilltalat mig. Den möter barnen på
deras ståndpunkt med ett intressant och
på samma gång andligt innehåll och
undgår faran att falla över till
ytlighet och banalitet. Se annons i
J. S-n,
Några av de många.
Det var något öppet och ärligt, som
präglade den unga kvinnans ansikte,
vilken i tre veckors tid dagligen hade
burit sitt lilla barn till mig för behandling
av en otäck varbildning i vänstra örat.
Alltid var hon mjuk och tillgänglig, då jag
talade med henne om själens frälsning.
Sitt löfte höll hon även att komma till
kyrkan för att höra mera om frälsningens
väg. Så gick en tid, tills hon vid en
söndagsgudstjänst steg upp och bad de
troende att bedja för hennes man, att hans
hjärta skulle vekna, ty han nekade henne
att »tro». Igen förflöto några veckor,
under det hon alltfort kom till mötena. Så
slutligen kom den dag, då hon med
frimodighet stod upp och sade: »I dag vill
jag utvälja Jesus». Att glädjen blev stor
både i mitt och de troendes hjärtan,
säger sig självt. Bönhörelsen hade kommit.
Nyss hemkommen från ett par dagars
besök på en av våra andra
missionsstationer, möttes jag av en av Gömas utsända.
Goma är ju vår gamla bekantskap, vår
närmaste trolldoktor. Det var en tand, som
plågade henne igen. Utrustad med
tand-tång och tillbehör, begav jag mig dit
samma dag. Där mötte mig en sorglustig
syn. Utanför sin hydcla satt Goma på en
gammal gräsmatta, vaggande hit och dit
med kroppen. Vad hjälpte det, att
benknotornas antal ökat i snöret kring
hennes av rödlera insmorda hals, eller att
demonhåret fått en extra insmörjning
även blandning av lera och illaluktande fett?
Tandvärken satt, där den satt, i alla fall
och trotsade hennes, den ansedda
doktorns, alla behandlingar. Tandtången kom
fram tillika med befallningen att öppna
munnen. Goma öppnade villigt sitt så gott
som tandlösa gap, och’ en knyck, ett ryck,
och1 den ena av de båda kvarsittande
befarna föll ur tandtångens nyp ner på
mattan framför den tacksamma Goma, som
till och med lämnade en shilling som ett
tacksamhetsbevis. Efter att ha sagt några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
