Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 24. 15 December 1936 (Julnummer) - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
478 TRONS I
störning, av det slag man hade väntat.
Däremot blev det en annan, salig
störning. Kampen var hård. Satan kämpade
med makt för att behålla sitt byte.
Smeden svettades, där han satt.
Runt om ljödo nu böner för honom. I
ett nu föll smedens tunga lekamen ned på
golvet — under gråt och snyftningar. Detta
blev mötets vändpunkt. Runt omkring föll o
människorna ned och ropade till Oud om
frälsning. Femtio år gamla böner blevo
besvarade — Guds folks årslånga
bönerop om väckelse.
Nästa dag var smedens omvändelse hela
bygdens samtalsämne. Var han kom, glodde
de på honom, som om han vore ett
övernaturligt väsen. Men på tredje dag juls
förmiddag körde smeden ned till sjön en
stor låda och sänkte den där. Och den
såg aldrig dagens ljus mer.
En ädling.
Av K. K—n.
»Det i världen oädla och föraktade har
Gud utvalt, och det som intet var, på det
att Han skulle göra om intet det som
något var, på det att intet kött må
berömma sig inför Honom.» Det var Ella i
Sör-gården, som lärt sig det bibelordet och
uppläste det i söndagsskolan.
»Det är så sant», sade farbror Helmer,
söndagsskolläraren, »vad aposteln skriver
på ett annat ställe: ’Icke många ädlingar
äro kallade’. De ringa och: fattiga i denna
världen ha alltid utgjort majoriteten i Guds
rike. För de flesta av denna världens visa
och mäktiga har Jesu Kristi kors varit
en dårskap och en förargelseklippa. Det
har dock funnits en och annan ädling, som
lyssnat till Guds Andes röst i ordet och
tagit sitt förnuft till fånga under trons
lydnad samt räknat Kristi smälek för större
rikedom än ett aktat och ärat namn på
jorden.
Även vårt land har att uppvisa en rad
av män och kvinnor ur de högre sam-
SEGRAR
hällskretsarna, vilka ansett som den högsta
adel, lycka, fröjd och ära att få vara barn
åt Gud och bära den korsmärkta dräkten
med smädnamin i Jesu spår. Likaså
Frankrike. Mina tankar gingo just nu till en
fransk greve, vilken på ett ganska
sällsynt sätt blev funnen av Herren. Hur
inånga av er vill, att jag skall berätta
därom?»
Allas händer sträcktes ivrigt mot
läraren.
»Greve Gasparin var en rättrogen katolik,
hans maka likaså», berättade farbror
Helmer. »De levde efter denna världens skick
och nekade sig inga nöjen. De voro rika
och förnäma och ägde allt, som kan. göra
livet behagligt. Men de voro likväl
otillfredsställda. En hemlig törst brann i
deras själ. De ägde ej den frid, som följer
med vissheten om syndernas förlåtelse.
Vid denna tid uppträdde Adolf Monod
och predikade evangelium — till förargelse
och förfång för den katolska kyrkan men
till glädje och uppbyggelse för de
evangeliska vännerna. En söndag predikade han
i Lyon över orden i Joh1. 3: 16: ’Så
älskade Gud världen, att Flan utgav sin
en-födde Son, pä det att var och en som
tror på Honom icke skall förgås utan hava
evigt liv’. Hans förkunnelse gick stick i
stäv mot de katolska prästernas.
Efter predikan meddelade han, att han
nästa söndag ville med Guds ord bevisa,
att människan rättfärdiggöres utan lagens
gärningar genom tron på Jesus Kristus,
som genom sin ställföreträdande lydnad,
sitt lidande och sin död blivit vår
rättfärdighet inför Gud.
Men de katolska prästernas argusögon
vakade över Monod. De underrättade
honom om, att ifall han ej inställde den
utlysta predikan, skulle de arrestera honom,
föra honom inför prefekten och ställa om
att han blev avsatt från sitt ämbete.
Adolf Monod lät dock inte skrämma sig.
Han trodde, därför talade hän. I Herrens
namn och beklädd med kraft ovanifrån
höll han sin predikan.
Prästerna anklagade honom. Prefekten
var greve Gasparin. Han måste å ämbe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
