Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3. 1 Februari 1937 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
TRONS J SEGRAR
ru det gäller för en missionär att
alltid låta personliga angelägenheter
komma i andra hand, ehuru detta
stundom kan förorsaka mycken nöd
och smärta för ett känsligt hjärta. Så
förunnades det Fritz blott några
korta stunder av enskilt samtal och
bön med sin trolovade, varpå hon
rycktes ifrån honom, utan att han ens fick
vara med vid dödsbädden. Fröken
Beschnidt hade skrivit, då Elisabet
blev sämre och doktorn på hennes
önskan gjort besök. Detta brev
fick han julaftonen och iståndsattes
således att genom särskild bönekamp
deltaga i Elisabets sista stunder,
ehuru han ej personligen kunde närvara.
Hans brev vittna om den stora nåd
han fått till bärkraft i det djupa
lidandet, som i början tycktes honom vara
blott som en svår dröm.
Åter ha våra tankar förts till
missionens heliga offertjänst. Den möter
oss i dess största djup och högsta
höjd vid Golgata. Varje kristen och
i synnerhet varje missionär kallas att
mer eller mindre deltaga i missionens
offertjänst. Somliga giva sig själva
först åt Herren och så offras de.
Andra tveka och bäva, dröja och —
draga sig undan, sig själva och andra
till en evig förlust. Huru gör du?
Varje gång en missionär faller på
sin post, möter oss frågan: »Vem
skall gå för att upptaga den fallnas
mantel?»
Gustaf Fredberg.
Till Lisas minne.
Det var på Torp-konferensen 1934
vi möttes första gången. Fastän vi
aldrig förut träffats, kände vi ändå,
att vi hade så mycket gemensamt, så
mycket att samtala om, ty vi buro
ju på samma kallelse, vi hade samma
längtan i vårt inre, nämligen att få
gå till Kina med frälsningens evange-
lium. Jag minns också, huru vi båda
uttryckte den önskan, att det skulle
vara en glädje för oss, om Herren
ledde det så, att vi finge bliva
placerade ej alltför långt ifrån varandra,
utan att vi nu och då kunde få
mötas och så få bliva till hjälp och glädje
för varandra. Denna önskan fingo vi
också se uppfylld, om än bara för
några korta månader. Det är så
o-fattbart, så outsägligt smärtsamt, att
Lisa ej är längre ibland oss. För
endast en vecka sedan sågo vi henne
ibland oss, tjänande och spridande
glädje, var hon gick fram. Endast
fyra och ett halvt dygn var hon i
sjukbädden, då det var ofantligt
smärtsamt, men hon led så tåligt. Juldagen
vid 1-tiden slutade smärtorna, och
anden ilade hem till paradis. Då jag
en liten stund innan dess citerade Ps.
23:4, sade hon: »Jag är ej rädd.»
Då vi efteråt hade bedit, hörde
någon henne säga: »Tack och lov,
Jesus!» Dessa ord voro bland de sista,,
som gingo över hennes läppar.
Vi kunna inte förstå, varför Herren
tog Lisa nu, när hon stod färdig att
börja sitt arbete bland detta folk. Vi
vilja dock lämna våra »varför» till den
dagen, då de alla ska få sitt »därför».
»Alla Herrens vägar äro nåd och
trofasthet.»
Tack, kära Lisa, för vad Du varit
för mig personligen, för de stunder
vi fått bedja, glädjas och gråta
tillsammans. Du lämnar idel ljusa
minnen efter Dig. Du har kämpat den
goda kampen, Du har fullbordat Ditt
lopp. Du är lycklig, Lisa. Genom
Guds väldiga NÅD skall också jag nå
fram, och då mötas vi för blodets
skull.
Gud välsigne och hugsvale Lisas
anhöriga där hemma såväl som
hennes trolovade här ute. Endast en
liten tid, och I skolen få se Er Lisa
åter för att aldrig skiljas mera.
G u 11 v i.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
