Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10. 15 Maj 1937 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS SEGRAR
• 195
lade vi saken fram inför Gud i bön samt
delgivo kamraterna vårt bekymmer. Det
är gott att äga kamrater, som bära
bördorna med oss. Gud välsigne eder, I kära
kamrater där ute!
Gud ledde det så, att vid konferensen
förklarade våra syskon Fridolvs sig
villiga att övertaga arbetet vid Umgwenva.
När den underrättelsen nådde oss, tackade
vi åter Gud på knä för bönhörelse.
Nu blev det att på allvar göra oss
färdiga för uppbrott. Vår båt skulle avgå
från närmaste hamnstad, Lourenco Marques,
den 16 februari. Att komma dit, blev oss
dock omöjligt, då på grund av
översvämningarna i Östra Transvaal och
Portugisiska Östafrika denna hamnstad blev
isolerad för flera dagar. Varken tåg,
telefon eller telegrafförbindelse kunde
upprätthållas. Från Komatipoort till Lourenco
Marques är det ju omkr. 13 svenska mil.
På denna sträcka blev järnvägsvallien
bortspolad på 26 ställen. Floden blev nära en
svensk mil bred på vissa håll. Många,
många människor drunknade de dagarna.
Det sades vara omkring ett tusental. För
Esther och mig står natten till den 12
februari som ett särskilt dystert minne,
som sent kommer att glömmas. Det hade
varit ovanligt kvavt en längre tid. Den
ena regnskuren efter den andra föll, men
hettan fortfor. På kvällen den 12 började
regnet åter falla, och efter en stund öste
det ner. En särskild ängslan grep min
hustru. Jag trodde det var hennes något
slitna nerver, som voro orsaken. Men då
vi började undersöka förhållandena
omkring huset, märkte vi, att
missionsstationens område stod under vatten,. En liten
bäck hade svämmat över på ena sidan,
och på andra sidan steg
vattenståndet i den stora floden. Då vi väckte
pojkarna, var vattnet på golvet i deras rum
12 tum djupt. Vi samlade alla i köket till
bön samt överlämnade oss i Guds beskydd.
Därefter sjöngo vi: »Tryggare kan ingen
vara Än Guds lilla barnaskara». Sedan
gingo vi ut i det väldiga regnet och sökte
komma till en gård, som låg litet högre.
Att de elektriska lamporna den natten inte
slocknade, var ett särskilt tacksägelseämne.
Det gällde ju att taga vara på alla
barnen, vi hade med oss. Nederbörden
beräknades hä stigit till 11 tum på en tre
timmars tid den natten. Det var ju mera
skyfall än regn. På morgonsidan blev det
uppehållsväder, och då vi kommo tillbaka
till missionsstationen, blevo vi glada att
finna det mesta kvar. Men vattenmassorna
hade under natten sköljt bort ett par hus,
och där dessa stått, var nu en väldig ravin.
En del av gravarna hade öppnats, varför
det första för oss var att rätta till lite
där. Många av de infödda, både hedningar
och kristna, kommo och beklagade oss
för de förluster vi gjort. Vi voro ledsna,
men vi .tackade Gud, för att Han
bevarat oss, så att alla människoliv på
stationen räddats. De materiella skadorna voro
stora, men det hade ju varit hemskt, om
något av barnen hade sköljts bort av
floden. Därför tackade vi Gud, som bevarat
oss alla.
»Ska’ ni resa till Sverige nu, efter detta
som skett?» sade de svarta. Ja, där stodo
vi åter frågande. Våra kamrater voro på
väg att komma till oss, "det visste vi. Men
skulle de kunna komma frami nu, sedan
alla floder, bäckar och rännilar flödat över
och förstört vägar och broar m. m.? Ja,
de lyckades ta sig fram på tisdagen.
Glädjen var stor å ömse håll över att de
kommo. Det blev nu en hel del att samråda
om. Och1 då vi på onsdagseftermiddagen
sutto på tåget, kunde vi knappast tro, att
det var sant. Reinholdz hade försökt att
komma till oss, men det var omöjligt. Och
det vill inte säga litet, ty han brukar inte
väja för några svårigheter. Nu reste vi
järnvägen inåt landet och sedan ner till
Durban. Vår resa fördyrades ju åtskilligt,
men vi voro tacksamma till Gud, att vi
hunno upp båten där.
På söndagsmorgonen den 21 febr.
lämnade vi Durban. Vi reste denna gång med
en svensk lastbåt. Resan blev, i stort sett,
mycket angenäm. Vi voro endast 15
passagerare och större delen av resan endast
14. Bland dessa befunno sig tre
missionärsfamiljer. Vi hö 11 o andaktsstunder ombord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
